Stress

Ibland vet man bara inte vart man ska börja, eller om man ens ska skriva något, eller om vad. Inatt är ett sådant tillfälle... Ligger vaken och har ont, ont i ryggen och ut mot sidan och typ under revbenen på höger sida. Det har suttit i några timmar nu och har inte velat släppa trots extra smärtstillande. Just nu ligger jag och väntar på att en snabbverkande smärtstillande tablett ska börja verka, är väl i stort sett därför jag just nu är här och skriver i bloggen som jag så sällan orkar skriva i längre.

Oftast när jag väl skriver något i bloggen numera så ligger jag sömnlös om natten, inte sällan på grund av smärtor. Att leva med kronisk smärta blir vardag efter ett tag, och man lär sig leva med det till viss del. Men så kommer de där timmarna, dagarna eller rent av än längre perioderna där smärtan bara är övermäktig och mer än vad man klarar av att fungera med. Vad som helst kan trigga de där smärtskoven, det kan vara allt från att ha legat konstigt när man sover, till att man varit ute på någon aktivitet eller bara något ärende. För ja, även vi kroniker har aktiviteter och ärenden precis som vem som helst i samhället, vi måste bara anpassa både oss själva och situationen så att det inte tar ut oss mer än nödvändigt, i mitt fall brukar det handla om vila både före och efter till exempel.

Men hur som. Nu ligger jag här med smärtor som är lite väl jobbiga, det är bortom vad som bara går att somna ifrån, så jag hoppas på att tabletten jag tog för en stund sedan ska börja verka snart. Tyvärr har jag inte råd med ännu en natt med dålig eller för lite sömn, jag har i praktiken knappt sovit på minst en vecka. Sovit har jag ju gjort såklart, men det har varit för få timmar och även dålig sömnkvalité, så hur jag alls klarar att vara vaken och fungera någorlunda vet jag faktiskt inte. Går väl på adrenalin för närvarande då jag är helt sönderstressad och inne i en jobbig period. Ja, även en kroniker som är sjukpensionär kan bli sönderstressad stundtals.

I mitt fall just nu så handlar det mycket om vilken tid det är på året. Maj må vara en underbar månad på många sätt, men sedan 2013 har det även varit en månad fylld av flashbacks och jobbiga minnen. I början av Maj 2013 fick min mormor nämligen en allvarlig stroke och låg på sjukhus i en månad innan hon somnade in i början av Juni 2013. Den där månaden var enormt jobbig, den där ovissheten var dag och resorna till sjukhuset så ofta som möjligt för att hälsa på, för att man inte visste om det där besöket skulle bli det sista, om telefonen helt plötsligt skulle ringa osv. Det har gått fem år nu, men mycket av det där sitter ändå kvar.

Denna Maj månad har på sätt och vis varit extra jobbig då pollensäsongen varit besvärlig, och jag var på två begravningar på två veckor i April, båda avlidna var långt över 90 år gamla, men ändå. Det tär att gå på begravning.

April satte även punkt för en tid i mitt liv som betytt mycket för mig, tiden i Unga Rörelsehindrade. Nu har jag förvisso inte kunnat delta på något på flera månader på grund av att jag varit för dålig fysiskt för att kunna vara hemifrån ens bara några timmar för ett möte, men det finns ändå en tomhet inom mig, en tomhet som började redan i November i och med förbundsmötet där jag tog farväl från tiden som aktiv på förbundsnivå. Det må vara att möteshelgerna var enormt jobbiga med resande till och från Stockholm en helg varannan månad, och en lång dag i ett konferensrum, men det var ändå så himla roligt och givande, och så roligt att träffa vänner från andra delar av landet och göra något bra tillsammans för ett mer inkluderande samhälle. Det tog enormt mycket, men gav även så himla mycket tillbaka! Att bara få komma hemifrån en helg och få lite miljöombyte var bara en bonus.

Bland det sista jag behövde just nu i Maj var mer stress och strul, så givetvis gick min laptop sönder förra veckan när jag skulle starta om den för en uppdatering. En vän till mig som är expert på mjukvara försökte hjälpa mig över telefon i fyra timmar precis när det hände, men vi lyckades inte få igång datorn igen, utan det var bara för mig att ta med den till butiken datorn var köpt i, för att få den fixad. Men även butiken misslyckades med att fixa datorn så nu är den på väg till tillverkaren för felsök och lagning, eventuellt utbyte. Under tiden nu så har jag en lånelaptop som datakillen i butiken lånade ut till mig för att jag åtminstone ska kunna hålla mig underhållen med de spel jag spelar en del för att få dagarna att gå. Verkligen en helt otrolig gest att låta mig låna hans privata, extra laptop tills min är fixad! "Lite mer kraft än de vi har i butiken" som han sa. Men det är nästan så att jag är rädd för att använda denna laptopen då jag är livrädd för att något ska hända med den, vågar till exempel absolut inte installera några Windowsuppdateringar för det var en sådan som fick min att krascha, för att inte tala om rädslan var gång jag behöver lyfta datorn. Min laptop är en nätt liten 15.6" Asus som är väldigt lättvikt för sin storlek, den jag har till låns nu är en 17.1" laptop som säkert väger det dubbla och dessutom ligger i en helt annan prisklass än min laptop då detta är en ren speldator. Så ja, rätt stressigt att inte ha min egna laptop, och ha ansvar för en privat lånelaptop såhär. Men jag gör mitt absolut bästa för att ta väl hand om den och jag är enormt tacksam över att få låna den! Det gör verkligen dagarna så väldigt mycket lättare att hantera. Men även om denna laptop är helt fantastisk att använda så vill jag bara ha min egen igen, min egna lättare laptop, det känns tryggare att använda sin egna liksom. Kommer helt klart bli en ros i tidningen till datakillen och butiken när allt detta är över, och troligtvis även en riktig bukett blommor som tack!

Stressen över att vara för gammal för Unga Rörelsehindrade, begravningarna i April, alla flashbacks från Maj 2013 och nu så även datakrånglet blev bara för mycket för mig. Förra veckan när datorn kraschade så kraschade även jag. Kroppen lade av och ville inte vara med. Kunde inte äta alls på några dagar och knappt ens få i mig vätska och det var väl inte långt ifrån att jag åkte till sjukhus för dropp, kan äta lite och få i mig vätska igen nu, men sömnen är fortfarande inte på topp. Men min absolut finaste finaste vän finns där för mig, vi pratar ofta i flera timmar var dag och förhoppningsvis kommer jag åka och hälsa på honom senare i sommar. Han har mycket att hantera själv och har varit med om mycket som ingen borde behöva gå igenom, tänker dock av flera skäl inte gå in på några som helst detaljer. Men ändå är han den absolut mest fantastiska människa som jag någonsin lärt känna! Vi finns för varandra i vått och torrt och stöttar varandra om en eller båda av oss har en jobbig dag. Längtar verkligen tills vi kan träffas i verkligheten och ge varandra en stor kram!


Och på en helt annan notis nu så verkar det inte som om mina extra smärtstillande tänker göra mycket åt smärtan som håller mig vaken just nu, men jag måste verkligen få sova någon timma så måste nog försöka att bara somna ifrån det. Måste vakna tidigt och ringa till vårdcentralen så tidigt det går angående ett för mig livsviktigt recept jag ringde om förra veckan men som ännu inte kommit in på Apoteket, och jag har slut på medicinen ifråga ikväll, så nu brinner det i knutarna och jag måste försäkra mig om att receptet skrivs under dagen! Har de inte tagit notis om det genom röstmeddelandet (värdelöst system förövrigt) för receptförnyelse så måste de helt enkelt sätta jourläkaren att skriva receptet. Men förhoppningsvis skriver min husläkare receptet under dagen, han jobbar bara inte på Måndagar. Men ja, måste försäkra mig om att jag kan hämta min medicin under dagen, medicinen finns redan på Apoteket och väntar på mig så handlar bara om att receptet måste skrivas så att jag kan hämta det.

Nåväl, måste försöka sova en stund nu. Att bara sova 2-4 timmar per dygn i runt en veckas tid tar ut sin rätt det med.

Gillar

Kommentarer