Allmän vardag

Idag fick jag resultatet på läkemedelsberäkningen och det blev godkänt! Blev väldigt glad och förvånad, i termin fyra måste man ha alla rätt för att bli godkänd då man inte direkt kan ge patienter rätt mängd läkemedel bara hälften av tiden. Men alla som har gjort ett prov någon gång vet att nerverna kan ta över och man gör idiotiska missar av rent slarv eller nervositet. Många har kvar detta prov in i sista terminen så jag känner mig otroligt nöjd över att klara de på första försöket!

Idag snöar de otroligt mycket ute igen, men det är runt nollan ute så de är blöt tösnö som faller ner. På morgonpromenaden med hundarna lyckas jag halka i snön då de inte hade plogat, som tur var ramlade jag inte iallafall utan gjorde ett ofrivilligt och mindre graciöst utfallssteg istället.

Tog ett långt varmt bad efter lunch och hundpromenad så nu ska jag försöka hitta motivationen till att plugga lite till!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Nu är halva sjuksköterskeprogrammet avslutat, godkänt och färdigt! Så himla skönt, har just nu teori och sen i slutet av mars blir de praktik fram tills juni. Direkt efter praktiken blir det inskolning och start av sommarjobb, ska äntligen starta min ''karriär'' inom psykiatrin. 

Om 41 dagar drar jag och Erika till Gran Canaria, Puerto Rico. Längtar så enormt mycket, verkligen. Resan är betald och färdig, jag har solkräm kvar från förra resan och jag har köpt lite sololja på rean, haha. Har också köpt en snygg tröja att ha på mig på planet, världens skönaste var den också! Idag gjorde jag rent mina skor också så snart är jag redo! Jag är inte alls ute i tid, nej nej. 

Har ganska mycket skrivuppgifter i skolan nu men absolut noll motivation. Väldigt tråkigt med isbana ute nu på cykelvägen så det går inte heller att ta en ordentlig promenad för att rensa skallen lite. Imorgon blir det iallafall tidig morgon med plugg så jag kickstartar mig själv lite, snart kommer Henrik hem igen också!

Likes

Comments

Tankar och funderingar

Jag har en dröm i mitt liv, en dröm så verklig att när jag sluter ögonen känns det som att det redan inträffat.

Jag sitter på en kontorsstol i en liten stuga med filt, stora stickade raggsockor och en alldeles för stor kofta. Rummet är mörkt bortsett från skenet av min datorskärm. Framför mig har jag ett gammalt, enkelt skrivbord i ljust trä och ett smalt fönster. Utanför mitt fönster är det tidig höst, de kala träden vajar försiktigt i vinden och jag kan se glimten av vattnet som ligger till vänster om huset.

Huset är tyst bortsett från hundens dova snarkning där han ligger hos mig i korgen på golvet och de smattrande regnet mot fönsterbläcket. Det är natt, maken och barnen sover men jag behöver njuta av lugnet och ensamheten. Kreativiteten flödar och jag skriver ner mina tankar. En verklighet så långt ifrån min egen att det känns som en fantasi. Jag skriver ner orden som kommer till mina tankar, skapar en värld där ingen tidigare befunnit sig. En roman, ett triangeldrama, en exotisk plats, en olämplig relation, sorg, tragedi.

En vacker dag ska jag ta min dator och utforska mitt eget sinne, min egen fantasi.

Likes

Comments

Allmän vardag

Jag skriver mycket klagoinlägg på min blogg av den enkla anledningen att jag är så sjukt less på denna perfekta Facebook och Instagram fasad som alla håller upp. Vi ler så stort på bilderna vi lägger ut, men gråter i smyg. Jag gråter öppet och lever fint i smyg, eller hur man nu ska säga. Ärligt talat har jag lärt mig så mycket i mitt liv, jag är 24 år men har redan levt ett otroligt händelserikt liv. Jag har förlåtit människorna som utnyttjat mig, jag vet att de som mobbade mig hade sina anledningar till de och jag är ganska säker på den jag är ändå.

Jag var 18 år när jag träffade Henrik, jag var 18 när jag flytta in hos honom och vi bestämde oss för att köpa Hugo, jag var 19 när vi förlovade oss och jag var 21 när vi gifte oss. Jag är 24 år gammal, gift, pluggar på högskola, kör runt i min älskade X3a, bor i en stor lägenhet med fina möbler, har två hundar, sparar till att köpa hus och hade turen att jag hittade en karl men en stor härlig familj.

Jag har haft jätte ont i typ en vecka, de har varit tufft. Men idag är det mycket bättre så städa badrummet, organiserade lite i förrådet och möblerade lite i vitrinskåpet. Ska ta och byta sängkläder och tvätta lite mer och sen ska jag bara mysa ikväll när min make kommer hem. Hur illa låter de egentligen?

Nej så de jag vill säga är att jag inte alls går runt och ser mig själv som ett offer hela dagarna, för gudarna vet att jag inte är oskyldig! Jag var hemsk i mina tonår vilket jag helt enkelt får kompensera idag. Jag har det så jäkla bra, men de är det inte många som vill läsa om!

Likes

Comments

Livsberättelser

Vad skolan ska ha för ansvar gällande barn är en debatt som varit uppe under en period, vissa föräldrar verkar anse att skolan ska uppfostra deras barn medan andra verkar tycka att en lärare inte får tillrättavisa barn alls utan fri uppfostran tillämpas. När jag var barn gjorde inte skolan ett jävla skit, jag var ett obekvämt måste i deras arbetsdag.

Nio år gammal gick jag i tredje klass när jag bestämde att det var dags för att dra ner på maten. Väldigt passade kändes det att passa på i skolan där ingen såg. En gång ringde min lärare hem till mamma och meddelade att jag inte åt som jag skulle. En gång på fyra år, trots att jag under två år var placerad mittemot min kära fröken.

Jag låg efter i träslöjden, läraren hade en tavla längst fram där det stod ”1. Tänk själv. 2. Fråga en kompis. 3. Fråga lärare”. När jag frågade läraren om hjälp, eftersom ingen i klassen kände för att hjälpa just mig, suckade han högt och höjde rösten. ”Kan inte du läsa eller?! Vad står de där?! Gå och sätt dig och lista ut de där själv!” Jag fick sitta och smygtitta på dom andra och försöka lista ut vad det var dom gjorde.

Det värsta var ändå idrotten. Jag smög in på toaletten och bytte om, vägrade duscha med dom andra och det blev högljudda suckar och himlande ögon från mina lagkamrater när de insåg att de skulle ha med mig i sitt lag. Jag hade ont i magen och ville inte vara med. Min lärare går fram till mig när hela klassen ser på ”Om du har så jävla ont i magen hela tiden kanske du ska gå hem istället för att bara sitta här och stirra, eller hur?” Hon fnös, skaka på huvudet och gick till resten av klassen för att instruera resten av klassen.

Vi skulle sluta femte klass när hela helvetet brakade loss, alla skrek på varandra och tjejer satt i kapprummet och grät och det största dramat som kan förekomma bland ett gäng tio-elva åringar. En kille i klassen sprang till läraren och berätta att alla tjejer i klassen bråkade och det verkade ganska allvarligt. Våran lärare kallade in tjejerna i klassrummet medan killarna fick sitta utanför och rita. Plötsligt efter tre år ville hon veta vad som försiggick. ”Jag tror att de är lite sent” sa jag när alla andra att tysta ”jag tror att vi måste lösa det här själva, jag tror inte att de finns någonting just du skulle kunna lösa längre”. Min lärare nickade och skicka in killarna i klassrummet igen och lektionen fortsatte.

”Du har mycket gratis” säger folk till mig nu när det går så bra för mig i skolan. Jag förstår precis vad ni menar med det, men de provocerar mig. Jag har jobbat i motvind hela min barndom, min tonårstid. Klart jag växte upp snabbt när jag inte hade någon annan vuxen än mina föräldrar att lita på. Fjorton år gammal var jag första gången en lärare frågade ”hur mår du egentligen, Ellinor”, en lärare jag hade i engelska och tyska var den första vuxna människan i skolan som visade att hon såg mig, att hon brydde sig om mig. Samma lärare ringde hem till min mamma flera gånger både gällande hur jag skötte skolan och maten, så varje gång jag skolkat och klev in genom dörren hemma möttes jag av en måttligt irriterad moder. Hon va inte ens min klassmentor, hon bara brydde sig.

Att uppfostra barn ligger helt och hållet på föräldrarna, ansvaret ligger inte hos skolan, men ibland kanske skolan skulle behöva stötta den som är utsatt.

Likes

Comments

Familj och adoption

Nu börjar första dagen på de året vi har väntat så länge på! Idag börjar första dagen på de året jag äntligen fyller 25! Idag börjar första dagen på de året som vi äntligen ska börja våran officiella utredning så att vi förhoppningsvis i slutändan får ett litet barn!

I september fyller jag 25, och lagen har varit från Sveriges sida, att man ska var gift och fyllt 25 innan man får ett medgivande. Finns ett nytt lagförslag som isåfall träder i kraft i sommar där åldersgränsen är lägre, Vi blev dock rekommenderade att vänta med utredningen tills jag fyllt 25 för att jag är så ung och de då ser bättre ut på papper om jag är lite äldre. Alla utredningar, föräldrakurs och så vidare tar ju lite tid, så vi borde vara klara (och förhoppningsvis godkända) runt/efter jag är klar med mina studier juni 2019. Hela grejer känns så otroligt overkligt, spännande, läskigt, förväntansfullt och lite skräckinjagande på samma gång. Håll alla tummar och tår, även om det är många månader kvar!

Det nya året firades in i nattlinne, nerbäddad i sängen med min underbara lilla familj! ❤️ Mitt nuvarande lilla barn (Douglas) opererades i onsdags, en stor operation i örat så vi stannade bara hemma med god mat och serier. Min älskade lilla hund är absolut 100% stendöv just nu. Han har varit döv på höger sedan 2012 men nu hör han absolut ingenting på vänster heller. Förhoppningsvis kommer lite hörsel tillbaka, men det är inte helt säkert. Han fick en svaghet i ansiktet efter operationen, där ögat inte kunde stängas helt, men nu är det nästan helt återställt så vi firar det lilla iallafall. Han har fortfarande inte ont och är jätte pigg och glad emellanåt, men mest sover han fortfarande. Jag har så extremt dåligt samvete och känner mig så jävla skyldig, tänk om de inte va rätt beslut? Men och andra sidan hade han haft en infektion i örat livet ut som kunnat sprida sig och orsakat andra bekymmer. Det är jävligt svårt, men han hatar mig iallafall inte. Som en svans följer han efter mig och bjuder på en puss eller high five när man ber om det! 😍

Likes

Comments

Idag ska vi äntligen få hem våran lilla Douglas igen om ingenting går snett under förmiddagen då. Han har haft en kronisk öroninflammation till följd av att det har blivit så trångt med massa broskbildning och förkalkningar så ingen luft har kunnat passerat, vilket leder till en fri tillväxt av svamp och bakterier. Så i onsdags åkte vi in med honom och veterinären opererade bort hela hörselgången för att luft ska kunna passera. Dagen efter operationen rann de mycket blodblandad vätska från örat och igår började det även komma lite tjockare och illaluktande vätska, vilket inte var helt oväntat då han hade en pågående infektion när operationen skedde. Så igår la de in ett dränage i örat och ville hålla honom på observation tills idag vid 14.

I onsdags, för att lindra min ångest av att Douglas inte va hemma, pluggade jag, kollade på film, glömde äta och plockade ur allt mitt löshår. I torsdags glömde jag också att äta, tog en lång promenad, tittade på massa film, pluggade och gick på bio. Igår gick jag upp 4.30 då Henrik andades högt och jag va alldeles orolig hela jag. Satt där mitt i natten och skrev en referenslista. Vid 9 började jag byta gardiner, tvätta, tog bort allt julpynt, vände på köksbordet (fanns en liten skada på skivan som jag ville flytta) sen när dom ringde och sa att jag inte fick hem honom så skura jag ugnen, diska, torka skåpdörrar, tvätta lite mer, plockade undan, dammsög, slet ut sängkläder och torka golvet sen när Henrik kom hem åkte vi och handla. Men nu när jag typ gjort allt jag kan göra här hemma vet jag inte vad jag ska fördriva tiden med idag. Bara tre timmar kvar tills vi åker!! Min älskade lilla prins, vad vore livet utan dig?

Likes

Comments

Tankar och funderingar

Som en 8-årig liten flicka var jag väldigt avundsjuk på min bror som spelade hockey. Han fick åka på en massa roliga läger, fick utrustning och så vidare. Själv spelade jag på en hyrd fiol och tyckte inte alls att jag fick lika mycket till mitt intresse som min bror. Jag minns min mammas respons så tydligt ''Nej Ellinor, de är inte alltid rättvist'' sa hon till mig ''det är så livet fungerar. Ibland får din bror mer saker än dig, och ibland är de du som får något som han inte får.''

Jag har ju, som tidigare känt, dragit en liten nitlott gällande min genetiska situation. När jag har som mest ont brukar min fina man säga ''Jag hatar att se dig såhär, jag önska att jag kunde ta din smärta så att du slapp.'' Precis lika hjälplös och värdelös känner jag mig när han ligger där med sin fruktansvärda huvudvärk. Det är inte speciellt rättvist att vissa ska lida av sina sjukdomar och funktionsnedsättningar medan andra slipper. Det är inte speciellt rättvist att jag har betalat lika mycket hos tandläkaren detta året som jag tjänar på två månader, medan min man inte ens varit där sedan vi träffades.

Jag läste att det ska bli gratis med cellprovtagning i hela Sverige. Vissa landsting har gratis redan nu och vissa har en kostnad på 200:- Genast ser jag debatten ''Ah de är fan inte mer än rätt, vi kvinnor ska både ha mens, mamografi och cellprovtagning. Allting borde egentligen vara gratis'' eller ''Jaha, men prostatacancer då? Det är ju faktiskt fler som får de.''

Jag ska säga till er vuxna människor som min mamma lärde mig när jag bara var ett barn, livet är fan inte rättvist!

Cellprovtagning kan innebära att man förhindrar en cancer innan den ens har uppkommit. Det kan innebära att du, din syster, din flickvän eller någon annan kvinna du känner slipper genomgå tortyrliknande behandlingar i form av cytostatika och strålning. Det kan innebära att folk slipper dö!

Ser vi till bara de ekonomiska så kostar de ganska jävla mycket pengar, utöver lidande, med cancer. Medicinerna är dyra, långa sjukhusvistelser och anhöriga kanske inte heller kan arbeta och måste därför också vara sjukskrivna. Ja, jag håller med er kritiker där ute, i en perfekt värld skulle väl alla undersökningar vara gratis och cancer skulle vara ett minne blott. Kan man inte bara glädjas åt de faktum att kvinnor ute i Sverige erbjuds en undersökning som kan rädda liv istället för att skrika om hur orättvist livet är. Jag har jobbat på palliativvårdavdelning och kan säga att dö i cancer är inte speciellt glamoröst och ingenting jag önskar min värsta fiende.

Redan som tonåring tänkte jag ofta på hur lyckligt lottad jag ändå var. Tänk att de finns människor ute i världen som drömmer om att vara som jag. De finns människor som bara kan önska att dom är lika smala som mig, bor i ett land som mig, har en familj som jag har, kan ta hand om mig själv, har förmågan att bestämma över mitt eget liv trots alla problem som jag brottas med varenda dag. De finns dom som har de så mycket värre.

Ni vuxna människor som skriker högt om hur orättvist livet är, kliv ur sandlådan och granska er själva en sekund. Läs en bok, inse att ni kanske inte vet allt och se det som är positivt i livet!

Likes

Comments

Allmän vardag

Igår kom jag hem efter en trevlig helg i London! Vi kom fram till hotellet seeeent på torsdag kväll vid 23.30 snåret. Bodde på ett litet hotell centralt i London med super nära till tunnelbanan. Vi reste jätte billigt med bonuspoäng på både tåg, flyg och hotell.

På fredagen fyllde jag år så vi började dagen med en liten shoppingtur på primark och begav oss sedan vidare mot Camden där jag käkade en peanutbutter fudge cake och drack varm choklad under ett parasoll i regent. Super gott och super mysigt! Kan varmt rekommendera en tripp till Miss poppy cakes om ni befinner er i London. Sedan strosa vi vidare genom de mysigaste området någonsin!

Köpte mig ett par nya Dr Martens skor, förvånande nog... Köpte samma lika modell 2015 men ett par som är dyrare och tillverkade i England. Nu köpte jag ett par som inte är tillverkade i England men kostar 1500kr mindre, haha! Dom jag köpte 2015 råkade vara en storlek för små så köpte rätt storlek nu iallafall... Gick över 20.000 steg och hade galet ont i höften efter de.

På lördag var de Arsenal match, där dom vann med 3-0! Vi har väntat på att köpa biljetter i 4 år men aldrig hittat ett datum som passa, så nu impulsade vi och de va väldigt trevligt. Efter matchen åkte vi till en resturang vi besökt alla tre gånger vi varit i London. Jätte god mat, gott vin, trevligt stämning. Låg dock hela natten med sura uppstötningar och längta hem tills jag inte behövde äta igen, haha!

Kom hem vid 19-tiden igår och sov som en stock! Vid 14.30 ska Douglas till veterinären på återbesök med öroninflammation och sen blir de plugg för hela slanten i två veckor!

Puss Bellie!

Likes

Comments

Allmän vardag

5% av de som fått bältros får återfall så att säga inom 10 år. Detta innebär att 95% slipper uppleva bältros två gånger inom 10 år. Bältros drabbar vanligen personer över 50 dessutom. Så nu ligger jag här i min säng, 23 år gammal och har bältros för andra gången i mitt liv!

När jag var 14 tänkte jag att de va lika bra att jag fick de tidigt i livet så slipper jag senare. Jo tjena, sen fick jag veta att man kunde ha de hur många gånger som helst i livet. För de som inte vet så är bältros en inflammation på en nervbana där de uppstår blåsor vid nervändsslutet. Detta leder till smärta längst nerven, och då de vanligtvis sitter runt magen bildas ett ''bälte''. Det uppstår efter att vattkoppsviruset ligger vilande i kroppen och sedan bestämmer sig för att blomma ut när immunförsvaret är nedsatt, kan också uppkomma efter period med mycket stress. Bältros smittar inte, däremot kan personer som inte haft vattkoppor bli smittade och då få vattkoppor och inte bältros.

Ja vad ska man säga? För en vecka sedan fick jag migrän för första gången på typ 7 år och nu har jag fått bältros efter 9 år. Uppenbarligen är det för mycket stress i mitt liv och jag måste lära mig hantera detta. Eftersom det kan vara livsfarligt att få vattkoppor när man har väldigt försvagat immunförsvar kan jag ju inte jobba på en palliativ vårdavdelning där alla patienter är svårt sjuka. Jag får se detta som en chans att vila och ta det lugnt tills dess att jag inte är ett hot mot mina patienter längre.

Likes

Comments