Godmorgon denna snöiga torsdag.

Snart vänder veckan mot helg och för att ge er en boost med glädje så här mitt i vardagen vill jag introducera er till den nya familjemedlemmen.

Under min uppväxt har vi haft två hundar. En springespanniel, Higgins, och en bicionfrise, Viggo. Viggo var min hund och lämnade ett tomrum efter sig. Ingen är utbytbar och Viggo kommer alltid vara saknad men nu har en Cavapoo valp gjort entré hemma hos mina föräldrar.

Jag och J skulle gärna ha hund men som läget ser ut nu är det inte aktuellt. Istället får jag nöja mig med att hälsa på. Och denna sötnos hälsar jag gärna på.

Valpen hämtades i Gnesta och han fick hälsa på hemma hos oss en sväng innan han fick åka till sitt nya hem. Vi åt en trevlig middag och gossade med den lille trötta valpen.

Den stora frågan är vad han ska heta. Just nu lutar det åt Morris. Har du något förslag?

Godmorgon

Hoppas allt är fint med dig. I helgen har jag skrivit på nästa bok, löptränat och umgåtts med familjen. Jag känner mig utvilad inför veckan som nu rivstartar igång.

Löpträningen gick betydligt bättre än vad den gjorde förra helgen. Underlaget var som en dröm och jag sprang en sväng i det soliga och kyliga vintervädret. 13 km blev rundan och i och med det är jag en löprunda närmare årets mål: marathon.

I lördags firade vi mammas födelsedag på värdshus med god mat och trevligt sällskap.

Under kvällen lyftes ämnet skidåkning. Och när jag fick reda på att min bror ska åka halva Vasaloppet (45 km) så blev jag så himla sugen på att haka på. Det skulle vara superkul att utmana sig och köra loppet. På så sätt skulle jag bli ett steg närmare en svensk klassiker.. Om jag nu skulle vilja göra en sådan framöver.

Dock äger jag i nuläget inga skidor och i år har jag enbart åkt längdskidor en gång så jag har ju inte direkt tränat för det. Loppet är om 5 veckor och vi får se hur jag gör.

I stort har helgen varit supertrevlig och jag har både hunnit ägna mig åt nytta och nöje så att säga. Jag har hunnit spåna lite på nästa bok, fikat, bakat ryttarkaka och tränat. Men det sistnämnda var inte lika straight forward som jag hade tänkt mig.

I lördags körde jag och J igång med det nya träningsblocket. A3 konditionsträning dvs. intervaller fokus på att förbättra VO2-Max.

Vi hade tänkt springa på en löparbana. Men när vi kom fram visade det sig att banan var stängd. Det satt en skyllt på staketet. Stängt som en åtgärd för att minska smittspridning av Covid-19. Jag kan inte tänka mig att en löparbana utomhus skulle locka flockvis med människor. Så jag har faktiskt svårt att förstå varför man stänger just träningsanläggningar utomhus. Vad tycker du?

Hur som helst hade vi redan bytt om och bestämt oss för att träna så vi lade om kursen och mätte upp en sträcka utanför arenan istället. 300 m sandad trottoar:

600 m X 3, vila 1 min

300 m X 5, vila 30 sec mellan varje intervall

Igår var det planerat att springa en längre distans. Jag såg fram emot det väldigt mycket. Solen sken, vi hade bakat kakor för att fika längs färden och hela kroppen kändes laddad.

När vi kom ut i spåret och hade sprungit en km märkte vi dock att underlaget inte blev bättre. Snön hade smält och sedan frusit på snabbt därefter. Därmed var spåret knöligt och omöjligt att springa ordentligt på. För varje steg vändes och vreds foten åt vardera håll och en stukning var nästan på väg. Vi fick avbryta passet, korta av sträckan och vända hem igen. Irritationen var total. Men omständigheter man inte kan styra över får man bara acceptera och göra det bästa av situationen.

Nu längtar jag mer än någonsin efter våren och bättre underlag.