Jag led av social fobi

Det var ett rent helvete. Det grundade sig naturligtvis i mobbingen jag utsattes för i grundskolan. Jag trodde liksom att det, på riktigt, var något fel på mig och i och med osäkerhet kommer en oerhörd självupptagenhet. Man tror på riktigt att alla vet vem man är, den där mobbade, pinsamma, idioten, och att alla lägger märke till en hela tiden. Man tror att alla stirrar, att alla dömer, att alla tycker likadant om en som mobbarna gjorde eller gör. Åtminstone var det så för mig.

Om jag var och handlade med någon vågade jag inte börja packa i kassarna medan denne betalade, för jag var så rädd att göra något fel. Kanske skulle jag börja packa i någon annans varor? Jag höll på att svimma av bara tanken på hur pinsamt det skulle vara. Kanske skulle någon skratta? Det där med skratt gjorde ont i själen, för jag visste ju att alla som skrattade, de skrattade åt mig. Samtidigt insåg jag ju hur ohjälpsam och otrevlig jag var som inte hjälpte till att packa i varorna, utan bara stod där som ett fån. Så jag brukade låtsas att jag var upptagen med något, att jag inte såg att varorna kom åkande på bandet.

Allt krävde noggrann planering. Jag försökte förutse allt som mot förmodan skulle kunna ske, alla pinsamma och förödmjukande situationer jag kunde hamna i om jag gick utanför dörren, så att jag visste hur jag skulle hantera dem. Fast allt som oftast gick jag helt enkelt inte ut, eftersom jag visste att jag inte skulle kunna hantera dessa situationer och genom att försöka förutse dem hade jag redan skrämt skiten ur mig själv.



Det var alltid pest eller kolera. Följa med och utsättas för fruktansvärda situationer och få panikångest, eller stanna hemma och känna mig ensammast i världen. Och skämmas. För jävlar så jag skämdes! Bara orden social fobi var så oerhört pinsamma. Jag tror aldrig jag ens använde dem, utan kom med ursäkter istället. Att jag inte orkar, inte har tid, inte gillar ditten och datten. Det är inget för mig, kunde jag säga när jag blev medbjuden på något.

Hade jag erkänt att jag led av social fobi skulle fokus hamna på mig. Då skulle folk veta om det och lägga märke till mitt beteende. Varje gång jag trots allt vågade hänga med på något skulle folk veta hur jobbigt det var. Då går det ju inte att låtsas. Dessutom skulle det plötsligt ställas krav på mig. Krav om att försöka, kämpa igenom det, och bli frisk. Det var jag överhuvudtaget inte redo för. Jag minns att jag sa att jag hellre klipper av mig fingrarna än tvingas jobba med andra människor, till exempel. Och det var helt sant. Någonstans tänkte jag till och med att om jag inte har några fingrar kanske folk lämnar mig ifred.

Det var få som visste hur illa det var ställt med mig, för de få gånger jag trots allt befann mig i sociala situationer var jag ganska bra på att låtsas. Det var ingen som ens trodde att jag var blyg. Däremot framstod jag nog som glad och pratsam, vilket endast berodde på att jag, när jag var osäker, skämtade och skrattade väldigt mycket. Jag log och skrattade för att framstå som trevlig och tillmötesgående, så att andra skulle gilla mig och vara snälla.

Lustig grej - ju lugnare och tystare jag blivit, desto mer självsäker har jag varit. Visserligen pratar jag fortfarande en hel del och jag är en glad person som skämtar och skrattar mycket, men idag känner jag inte att jag måste göra det för att folk ska gilla mig. Idag låtsas jag inte. Och jämfört med tidigare är jag lugn som en filbunke, för då var jag kaxig och stöddig och hördes och syntes alltid mest, samtidigt som jag var oerhört konflikträdd. Nu pratar och dansar jag om jag har lust, men kan lika gärna sitta i hörnet av soffan och försvinna bort i tankar utan att känna att jag borde vara annorlunda. Men jag kan stå upp för mig själv, kan ta en konflikt och kan dessutom be om ursäkt ifall jag gjort något fel eller sårat någon.



Det har varit svårt för mig att veta vad jag velat på grund av den sociala fobin. Det har varit svårt att skilja på rädsla och ovilja. Det har gjort mig ännu osäkrare, för hur ska man veta vem man är, om allt man gör och säger och tycker beror på rädsla? Det var på den nivån att om jag skulle hoppa bungyjump hade jag varit räddare för att säga eller göra något konstigt bland alla människor, än för själva hoppet.

Och grejen är att det finns rester kvar. På dåliga dagar är jag där igen. Blir det för mycket folk, i en situation jag inte är helt hemma i, och jag inte har någonstans att gå undan och gömma mig (tänk typ tunnelbana eller i säkerhetskollen till flygplan) så kan det fortfarande bli jobbigt. Men det är inte social fobi, utan en stresskänslighet som framkallar katastroftankar, men det är ändå kind of en rest från när det var riktigt illa. Rädslan för att få panikångest finns där. Träffar jag nya människor idag kan jag vara blyg, men det är stor skillnad och det är viktigt att ha koll på det. Alla som är blyga har inte social fobi, och alla som är tystlåtna är inte blyga.

Social fobi är sjukt allvarligt och åtminstone för min del hade det aldrig fungerat att tvinga mig ur det. En gång hamnade jag hos en samtalsterapeut som skulle ha mig att gå igenom en massa jobbiga situationer, för att på så sätt bli frisk. Jag slutade gå till henne omedelbart, för ja, det hade säkert fungerat om man var blyg eller lite obekväm i vissa situationer, men när man allt som oftast fick panikångest, spydde och svimmade i jobbiga situationer så kändes det verkligen inte som någon vinst efteråt. Tvärtom, det kändes mycket värre och som världens misslyckande. För oj vad jag hade växt när jag svimmat inför alla de där människorna jag inte ville göra bort mig inför. Eller inte.

Social fobi handlar inte om de yttre situationerna, om att komma över specifika rädslor. Det handlar om osäkerhet, värdelös självkänsla och ett icke existerande självförtroende. Det handlar om en fullständigt felaktig självbild, som allt dom oftast bottnar i just mobbing eller andra vidriga upplevelser. Då är det också där man måste börja, och det man måste jobba på.

En annan samtalsterapeut sa något mycket bättre. Nämligen att det handlar inte om att du inte ska vara rädd, utan om att du ska våga känna rädsla. Våga vara i känslan, sa hon. Målet är inte att aldrig göra bort sig, utan att vara okej med det. Jag tror det första steget är att flytta blicken från sig själv och inse att alla runtomkring är bara människor de också. Ingen är varken mer eller mindre. Vi är alla bara människor.


Gillar

Kommentarer

sweetwords
sweetwords,
Starkt att du delar med dig och min sambo är lite lika sådär, han mår jättedåligt då han ska iväg på sammanhang där han förväntas vara social. Jag är en mer social människa än honom och det blir lättare för honom då just för han är trygg med mig =D, men det är jobbigt för honomnouw.com/sweetwords
BellEveTherese
BellEveTherese,
Jag lider med honom, det är verkligen fruktansvärt och så svårt att liksom komma ur. Fint att han har trygghet i dig 💛 kramnouw.com/bellevetherese
idagrundelius
idagrundelius,
Ärligt skrivet, du är grym!nouw.com/idagrundelius
BellEveTherese
BellEveTherese,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229