Header

Livet

Varför gör vi människor det så svårt för oss själva egentligen? Varför håller vi inte det simpelt och enkelt? Vad är det so är en dragkraft till att vara självdestruktiv, till att sätta käppar i sina egna hjul och till att förstöra i sig själv genom att inte hålla det man lovar till sig själv?

Vi lever i ett komplext och svårt samhälle. Vi lever i en värld där inte allt är tillåtet utifrån oskrivna regler. Vi lever i lögner i oss själva. Hela tiden, om och om igen. Det finns ingen frihet någonstans för att det är krav överallt, det är något som kan bli bättre, vi, vårt projekt eller miljön i allmänhet. Allting ska vara en framgång, allting ska vara ett nytt projekt oavsett om det är vår kropp, vårt hus, vår karriär eller relationerna vi har bevarat i våra hjärtan. Vi slutar aldrig. Ingenting slutar och genom att inte stanna upp, ta ett andetag och vara med i nuet istället för våra huvuden så sätter vi käppar i våra hjul och vi kan inte ta oss framåt.

Ständigt är det demonstrationer mot jämställdhet, man ska byta profilbilder på Facebook för att visa att man stöttar ett visst land som är i fara eller nya debatter tas fram. Det är jätteviktigt, det är viktiga ämnen att prata om, jag håller med om det till 100 %. Jag vill leva i ett jämställt land där inte män kan tro att de kan härska över kvinnor, tafsa på oss hur dem vill utan respektera oss för dem vi är. Jag vill också ha fred på jorden och debatter om olika saker är så viktiga att ta upp. Men om världen bara slutar. Om alla hade lagt ner sina vapen, om alla hade accepterat dem olika könen och debatterna hade tystnat för en sekund, hade vi kunnat se världen med andra ögon då?

Livet är inte ett projekt som måste fixas. Kroppen är inte gjort av lera för att omformas efter normer, karriären är inte allt och strunt samma om du bor i ett slott eller på en soptipp. I längden spelar det ingen roll för det är inte det som livet handlar om, livet är inte ett projekt att fixa, det är något att leva.

Jag tror människor är rädda för att leva sina liv. Om vi hade frågat hade majoriteten sagt nej, men varför är det så svårt att leva då? Varför är det inte jämställt mellan könen och vi kan vara oss själva både mentalt och fysiskt utan att bli ifrågasatta? Varför är det då så svårt att leva?

Stanna upp. ett tag, reflektera och analysera för det gör näst intill ingen. släpp och gå vidare som du är. Vad är ditt motto med livet och vad vill du göra med ditt liv? Vem vill du vara och vem väljer du att vara? När ska vi sluta försöka och bara vara? Det är inget projekt att leva, leva är bara att leva som du är i frihet. Frihet i dig själv, där du mår bra och där det flyter på för dig. Livet är inget måste med krav, livet är livet och låt det vara. Låt dig vara med i livet och inte i ett projekt. Du ska leva livet, livet ska inte leva åt dig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tankar & Åsikter

Vi har ett väldigt normativt samhälle. Det är normer efter normer, olika oskrivna regler att följa och det är bara något som är och har varit så under en väldigt lång tid. Det finns ingen frihet i samhället, det finns ingen frihet i världen. Utan det är alltid regler, riktlinjer och normer som ska följas och jag är så trött på det. Jag är trött på att du kan inte vara du utan att ifrågasätts. Allting ifrågasätts, vad man äter, hur man rör sig, hur man klär sig eller vad man jobbar med. Generellt sätt är hela samhället uppbyggt negativt och det är alltid en negativ klang eller en misstänksamhet innan man får hela svaret hur saker och ting ligger till och jag tycker att det är jättetråkigt. Ingenting kan bara få vara eller bara få vara positivt utan att man har frågat hundra frågor först.

Det handlar om att man är rädd för att vara sig själv och kasta sig ut i världen som man ska göra. Vi är skapta för att leva, inte vara inlåsta i oss själva. Men i och med att samhället är uppbyggt på det sättet som det är så blir det en sådan ansträngning, en sådan kraft som behövs till för att man ska orka ändra på sig själv och våga vara sig själv. Jag vet att man bara ska "skita i andras åsikter och tyckande", men hur lätt är det när man bor i ett samhälle som är så komplex och har ett inbyggt mönster i normer och beteenden?

Vart är det vi egentligen vill lägga vår fokus på? Ska det vara att vara en norm, smal och snygg med ett hälsosamt liv med en karriär som ger dig miljonerna du behöver eller en karriär där du får slita röven av dig i alla år men du får gå runt i fancy kavaj hela dagen. Ska vårt liv gå ut på att vara en perfekt marionettdocka som styrs av samhällets sjuka uppbyggnad? Normativa beteenden eller handlingar är bara fejk. Allting är fejk i detta samhället. Alla sociala medier och "offentliga personer", de flesta är bara ytliga och söker uppmärksamhet. Det finns inget att hämta där. Samhället är plastigt eller så kanske vi faktiskt ska slänga det i sophögen och börja leva våra egna liv?

Tyvärr kommer nog många stanna i den normativa bubblan för att det är enklast så. Man slipper fråga sig själv vad man ska göra, man blir enkelt och lätt accepterad av samhället och du är en i "gänget". Jag blir oerhört ledsen att det är så och att det är så mycket värde människor tycker att dem har. Jag menar inte att det är lätt, jag kämpar själv med vårt normativa sjuka samhälle, men jag försöker göra en förändring i mig själv.

Det kommer bli du mot samhället tyvärr. För samhället kommer int förändra sig förens majoriteten av människor föredrar sig och människor hatar att förändra sig. Så det blir du mot samhället, en kamp som är modig att ta men vägen är lång, snårig och det kommer bli många piskslag mot dig vilket är väldigt tråkigt. Men det är så sanningen ser ut. Samtidigt som du kanske kan få en annan syn på dig, på ditt liv och på världen om du lär känna dig själv, slår knytnäven i bordet och ger dig inte att gå ut ur normativa, rent av det äckliga beteenden och börjar leva ett riktigt liv som går ut på riktiga saker och inte fejkade, plast skit saker som denna världen är uppbyggd på.

Bara lite spontana fredagstankar. Dela gärna med er av er åsikt om det, för vi alla utgör samhället. Du mot samhället eller samhället mot dig?

Likes

Comments

Tankar & Åsikter

Misstolka rubriken rätt. Jag menar inte galenskap som i psykisk sjuka människor som sitter på mentalsjukhus. Det är inte det jag menar. Men jag fokuserar på när människan går för långt och blir "galen". När kontrollen går för långt, man tappar sig själv och man vet inte vart man är. Galen kan jag tycka definieras på så många olika sätt och jag hoppas ni hänger med i det resonemanget som jag talar i nu. För jag anser att perioder i livet eller situationer i livet så blir vi alla galna. Galna i lycka, i kärlek, i sorg eller destruktiva beteenden. Galenskap det är en del av människan. Jag tror att vi är skapta till viss del för det. Det kanske låter helt sjukt i vissa öron, men vrid lite på det. Se det inte bara som människor som sitter inlåsta bakom bom och tar mediciner och får elchocker (sett lite för mycket film där ;) ). Se det från andra perspektiv som det också kan vara ifrån.

Alla människor mår psykisk dålig under perioder i sina liv. Det är faktiskt så hur mycket man än vill erkänna eller se det. Jag tror personligen att alla hade mått bra av att träffa en psykolog en gång i veckan för att prata. Det behöver inte vara för att man mår psykisk dåligt, utan bara för att prata. Människor har ett större behov av att prata än vad man tror. Vi har så mycket tankar, idéer och funderingar som snurrar inom oss och vi behöver alla ventilera om saker och ting. En bonus sak att lägga till också, bara för att man går hos psykolog eller kurator betyder inte det att man är sjuk i huvudet. Ingenstans faktiskt utan det är ett sätt att må bra i sin hälsa. Liksom att du springer i en timme för din fysiska hälsa kan du ha ett psykologiskt samtal för din mentala hälsa.

Men om vi inte snurrar ut för mycket från inlägget jag faktiskt ville få fram så ville jag säga att galenskap är något vi alla gå igenom mer eller mindre. Det är ingenting konstigt och jag tycker inte det ska ifrågasätta oss. Men ofta när vi mår dåligt, har depression eller en "galenskap" i oss så isolerar vi oss från andra människor, väldigt mycket. Vi stänger in känslor och tankar, vi stänger framförallt in oss själva. Vi träffar inte människor, ventilerar eller gör något annat än att stänga dörren om oss. Jag tror att till viss del kan galenskap och dåligt mående dra oss samman till verkligheten - för att det är så verkligheten ser t om man vågar öppna ögonen lite mer för en gång skull.

Inte det att man ska bygga sina relationer på dåligt mående, för det tror jag inte alls att man kommer någonvart på. Det skadar, det läker inte. Men jag tror att två vilsna själar, två krossade människor eller två personer som är inne i sig själva och är "galna" kan hjälpa varandra genom att hitta varandra och se världen med andra ögon. Jag tror faktiskt det.

Jag tycker att vi ska ta bort all skuld och nedsättning av dåligt mående. Vi ska inte skämmas för att vi mår dåligt, det är inte något fel på oss för att vi mår dåligt. Utan se möjligheten istället. Vi alla mår dåligt och om vi accepterar och se det kommer vi hitta andra som vi kan hjälpa men som också kan hjälpa oss. Ibland är det de värsta som blir det bästa. kalla det ödet, kalla det tro eller kalla det slumpen, det spelar ingen roll. Huvudsaken är den att negativa känslor och beteenden behöver inte alltid vara negativa, farliga och hemska. Det kan vända till något positivt och någonting att använda. Det behöver inte vara det hemskaste, kanske i början men det kan bli bättre.

Jag tror på att galenskap och dåligt mående kan dra oss samman med andra människor om vi väljer att inte låsa in oss själva eller isolerar oss från andra. För som sagt går det inte att bygga en relation på dåligt mående, men det går att stötta varandra och därifrån komma uppåt - båda två. För verkligen - bygg inte relationer på mående, det håller aldrig i längden. Känn dina känslor och tänk dina tankar, dela med dig och hitta människor i din närhet som lyssnar. Då är du påväg framåt.

Likes

Comments

Tankar & Åsikter

Mamma, pappa, barn. Leken vi alla har lekt som små och det man lär sig att leka direkt. Vilket inte är konstigt då vi alla kommer från någon slags "familj" och alla barns lekar är förberedelse för vuxenlivet. Någonstans ska man ju skapa sig sin egna familj och sitt egna liv. Men det som människor måste se är att alla har inte stereotypen "familj" som är mamma, pappa, barn utan en "familj" kan se väldigt olika ut. Men det betyder inte att bara för att man inte har den "vanliga sortens familj" att man är olycklig för det. Låt mig förklara.

Att säga till någon att man inte har en stereotyp familj med en mamma, en pappa och två till tre syskon som man umgås, träffas och älskar så mycket sätter skräck i människor. Ögonen spärras upp och man blir nästintill ifrågasatt att "varför har du valt att ha och göra det så", "familj måste du ju ändå ha, alla har ju familj". Men det är inte så verkligheten ser ut och jag tror personligen, jag är krass nu och folk kanske går emot mig, men hade behövt lämna sin "familj" för att kunna vara fria. Jag hör hur folk pratar mellan raderna och det är inte så fint och perfekt som det sägs på ytan. Med det menar jag inte att det är lätt att ta avstånd från sin familj, det är långt ifrån lätt. Men många hade mått bra av det. För familj är allt på ett sätt, men familj kan definieras på olika sätt och nej, jag tar tillbaka det, familj är inte allt. Det är ditt liv som är allt och du måste välja vilka människor som ska inkluderas i ditt liv för att du ska kunna leva det fullt ut, oavsett om du har en stereotyp familj eller inte.

Dock så behöver människan en platta att stå på och den får många från familjen. För att det är väldigt naturligt egentligen, det är ju hos familjen allting startar. I ärlighetens talan så är det svårare att hitta en plattform att stå på mitt ute i den stora vida världen om man inte har sin familj i bagaget för att familjen ska vara där som ett stöd, men det är inte omöjligt och man kan klara sig. Genom att lära känna sig själv och förstå sig själv så kommer man att söka sig till dem människorna som är som en själv och som bryr sig om vem just du är. Genom det kan man bilda sig sin egna familj.

Sen är det en annan sak som generellt människor gör och det är att ingenting får vara norm brytande, ingeting får gå ut från den lilla bubblan som man har skaffat sig och som samhällets strukturer säger åt oss att ha. Att berätta för folk att man inte har familj, firar inte jul och gav upp kontakten med släkt och så vidare sätter skräck i folk för att det inte är den lyckliga familjen som kommer in. Det är klart att personen är ärrad för att ha lämnat sin familj, men människor måste också se på verkligheten. Liksom att din pojkvän/flickväns relation inte går ihop med dig så kan det vara så inom familjen också. Men människor kan bara se lyckliga slut för att alla är så rädda för att själva hamna i en position i en situation som man inte vill vara i. det är obekvämt och man vet inte vad man ska göra, men gör inte så stor grej av det då.

Jag vet inte riktigt vad jag ville komma med det här inlägget. Jag ville nog bara skriva och få fram att familj är en viktigt del livet, men det är inte den största. Du är den största delen i ditt liv och du ska göra det du mår bra av. Förstora inte upp allting och bli inte skärrade av att någon inte firar jul eller har släktkalas, för de har sitt. Familj är allt för vissa, men vissa har inte familj men skaffar sig sin egen. Acceptera olika människor öden och förstå att det kan bli ett "lycklig slut på sagan" iallafall.

Likes

Comments