Mammas ord om att hennes dotter drabbats av cancer <3 

Jag fick för ett litet tag sedan idéen att jag ville låta några anhöriga till mig få dela med sig av sina tankar kring hur det är att vara anhörig till mig som är drabbad av cancer. Jag tycker det är så viktigt att inte bara vi som drabbade vågar dela med oss av hur det är utan också att anhöriga vågar dela med sig av sina tankar. Det är så viktigt att komma ihåg att även om alla delar en sak gemensamt - dvs att man är anhörig så upplevs situationen ändå olika för folk eftersom alla har olika relationer till den drabbade personen.

Den som får inleda detta är min älskade mamma, här nedan kan ni läsa hennes otroligt fina text <3
"I slutet av februari berättade Lovisa att hon känt en knöl i ett av sina bröst. Jag tänkte först ja ja sånt händer. Cystor är vanligt och att få knöliga bröst när man får mens är oxå vanligt. Men jag hade lite svårt att släppa tanken på det så jag tyckte att hon skulle söka läkare på vårdcentralen. Ju mer de strulade på vårdcentralen desto mer beslutsam blev jag att hon skulle kolla knölen. Hon vacklade någon dag då det var så svårt att få en tid. Som den duktiga tjej hon är stod hon på sig och fick tid på vårdcentralen, läkaren lyssnade på henne och remiss skickades till mammografi och ultraljud.
Som vi alla vet i dag var det cancer och mitt hjärta nästan brast när hon fick beskedet ensam när hon var där. Jag kände mig så maktlös, detta vill ingen att ens barn ska få. Jag vet inte hur många gånger jag har ifrågasatt varför Lovisa och inte jag. Även om jag jobbar inom vården kan jag inte mycket om cancerbehandlingar så det var bara att läsa på.

Jag ville att cellgiftsbehandlingen skulle börja så snabbt det bara gick då det inte spridit sig till lymfkörtlarna. Just detta var min livlina. det var BARA i bröstet. Vi hade fått veta att det var en aggressiv och medelsnabbväxande tumör som växte av hormoner.
Och vad är man full av när man är 25-år??
Jo HORMONER!!! Plötsligt fick jag börja tänka på att denna behandling påverkar ALLA celler och då även möjligheten att få barn, man satte snabbt i gång en behandling för att kunna plocka ut ägg för framtida barn. Detta görs med hormoner... sorgligt nog hann cancern sprida sig till lymfkörtlarna bara en men min värsta farhåga besannades. Jag grät när jag fick detta besked, precis det som jag var rädd för skulle hända hade hänt! Nu gällde det att inte vissa hur rädd jag var/är.

Direkt efter äggplocket började Lovisa med den tuffaste sorten cellgifter. 1 omgång som gavs i 4 omgångar med 2 veckors intervall. En vecka efter första behandlingen blev hon sjuk och inlagd på sjukhus då hennes immunförsvar var utslaget. Hon försökte ringa mig men jag hörde inte det då jag hade telefonen på ljudlöst och sov. Efter detta har jag ALLTID ljud på för inte en chans att detta händer igen. Det är så mycket som har påverkat mig på denna resa, cancerbeskedet, tuff behandling, massor med mediciner för att lindra biverkningarna, att vara stark och stötta när jag faktiskt bara velat gråta under en filt.

Jag är tacksam att jag har fått vara en del av alla läkarbesök på onkologen via telefonen, att Lovisa är så öppen med att hon är sjuk och att hon velat ha mig vid sin sida. Det var otroligt svårt att klippa av hennes långa hår när hon började tappa håret. Först en page sedan en vecka senare raka bort allt hår. Min lilla prinsessa som alltid haft långt hår det skar i mitt hjärta. Nu väntar jag på operationen som ska göras om 5 dagar, det känns som en befrielse för då behöver inte Lovisa ha cancer kvar i kroppen. Detta är det jag har längtat efter sedan jag fick veta att det var cancer...
Det är många känslor som rör sig i mig, oro, ångest, sorg, ilska men oxå glädje över vilken stark ung kvinna min dotter är. Lovisa har mognat otroligt mycket under denna resa och jag är så stolt att just jag är hennes mamma."

Gillar

Kommentarer