"Att bli sin sjukdom och inte en människa"

Jag gick från att ena dagen vara som vilken normal 25åring som helst till att på bara några timmar få reda på att mitt liv troligtvis skulle komma att vändas upp och ner helt. Detta visade sig bli min verklighet när jag 13 dagar senare fick reda på att jag som 25åring har drabbats av bröstcancer. Det som man dessutom hade hört var så ovanligt, att folk i min ålder inte drabbas - men där stod jag och hade precis fått min diagnos.

Vad händer då när man går från att vara en vanlig 25åring till att man efter 13 dagar får reda på att man har cancer?
Förutom att mitt liv förändrades ganska drastiskt gällande mina livsplaner det kommande året/de kommande åren så innebär en sån här diagnos även att ens liv helt plötsligt börjar innefatta väldigt mycket olika sjukhusbesök på vardagarna. Det blir att för det mesta så är det just dessa besök man roar sig med på vardagarna, och när man upplever detta mitt i en pandemi så blir det helt ärligt att man träffar vårdpersonalen mer än vad man träffar sina vänner <3 (Tack och lov så kommer det att bli bättre när jag inte är lika infektionskänslig)

Det värsta är att i en sån här situation så blir man på något sätt sin sjukdom och inte riktigt den person man egentligen är. Varför blir det såhär egentligen? - Jag önskar att jag kunde svara på det, men jag har förstått att många i min situation känner som mig. Det är väldigt tråkigt att behöva känna så, och det känns så tråkigt att det är så många andra i min situation som känner precis likadant. Jag tror det är viktigt att man förstår att även om mycket av ens liv består av sjukhusbesök och i mitt fall även mycket cancerprat (eftersom jag har lätt att prata om det och tror att det är mitt sätt att bearbeta detta på) så är jag fortfarande den Lovisa jag var innan min diagnos - enda skillnaden är att jag är sjuk på insidan av kroppen som gör att jag på grund av cellgifterna även ser sjuk ut utåt eftersom jag tappat håret helt på huvudet och sen delvis eller helt tappat ögonfransar/ögonbryn samt att jag är tröttare än tidigare + lite andra saker.

Men i det stora hela är jag fortfarande den Lovisa jag alltid varit och kommer fortsätta vara förutom att jag personligen kommer få handskas med rädslor och liknande saker <3

Gillar

Kommentarer