Mitt mående , Min vardag

Som sagt, tog hemma alla böcker gjorde lite, sen tog det stopp. Kan inte, orkar inte, vill inte, varför? Jag kan verkligen inte. Men det verkar som om jag har lite svårt att erkänna detta för mig själv. Senast idag så frågar en väns mamma mig hur jag mår ”jag mår bra”, svarar jag som om lite vore en dans. Andra sekunden får jag frågan av min vän ”hur går det med skolan, kommer du tillbaka?”, jag svarar ”det går bra, vill inget annat än att komma tillbaka” men egentligen så skriker jag inombords NEJ. NEJ NEJ NEJ. Men jag väljer istället att svälja mins egna ord och går därifrån som om allt nyligen löst sig och jag mår felfritt. Förstår mig inte på mig själv, varför vill jag att folk ska tro att det är så mycket bättre än vad det egentligen är. Men men, sagt är sagt o jag får ta den skiten den dagen isåfall.

Så skolan funkar inte, vänner då? Haha nej. Funkar inte heller. Ingen riktigt förstår. Bryr sig. Jag försöker bemöta dom på ett schysst sätt, ”Hoppas ni mår bra och att vi kan ses snart.” Får inget tillbaka, bara när det gäller att dom behöver mig. När det kommer till hjälp med jobb, då går de bra. ”Hur mår du? Hoppas du mår bra!” Annars inte ett knyst. Blir så jävla ledsen. Har blivit sviken förr, men när jag väl behöver nån så.. nej. Tappat hoppet på mänskligheten lite tyvärr efter denna resa som ännu inte är slut på långa vägar. Fyf*n säger jag bara.

Okej, så vänner NEJ, skolan NEJ. Resan du bokade idag då? Vet inte.. Jag, Kristoffer, Pappa, min syster, och hennes kille ska till Cypern under påsklovet. Jag vill inte längre, har sån ångest. Någon så fruktansvärd ångest. Jag kan inte vara ifrån mamma, är min spontana tanke. Min mamma är mitt liv, den ända människan som tror på mig. Som följer med mig vart jag än ska o gör allt för mig. Det kommer inte gå. Gråtit ca en timma nu. Under denna vecka fyller jag även 18 o aa. Nej jag vill inte längre. Ni som inte förstår, jag älskar min pappa. Men pappa är en av dom personer jag ljuger för angående mitt mående.

Men, jag kunde knappt tro det heller. En helt fantastisk sak hände i torsdags. Jag va hos BUP. Margareta heter hon, gammal o erfaren. Helt fantastisk. Hon fick mig och min mamma att inse trotts lökar hjälp att det handlar inte om att jag deppar ihop med jämna mellanrum. Jag är utmattad. Typ gått in i vägen. Sen 4an har det konstant hänt saker i mitt liv. Olyckliga saker, och min kropp och själ orkar inte mer nu. Utmattningsdepression skulle jag kalla det. Hon förstod mig och hon vet precis vad jag behöver, grät i sång av glädje med mamma när vi verkligen förstod vilken bra person jag fått. Hur grym hon är för mig. Jag ör så lycklig men samtidigt så oerhört olycklig.. det dåliga tar tyvärr över mig just nu. Ger upp snart, pallar inte med denna skiten mer. Vad fan ska jag göra? Orkar inte vänta på ett mirakel längre.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Mitt mående

Jag har inte varit på en enda lektion sen början av oktober. Min mentor kom fram till mig och jag hade varit borta nån gång under veckan. Hon bad mig ge ett papper till mina föräldrar som dom skulle skriva under gällande närvaron i skolan. När hon ger mig det här pappret så frågar hon mig hur jag mådde, om allt var okej. Jag börjar gråta och förklarar lite hur jag kände, och mådde. Hon förstod nog mer än mig där och då att något inte riktigt va som det skulle.

Från den dagen så har jag inte sett min klass. Jag sa inget till mina föräldrar utan var hos Kristoffer och var hemma istället för att behöva vara i skolan. Efter två veckor av ljugande så berättade jag för min mamma. Sa som det var och gav henne pappret. Tur som jag har så har jag otroligt förstående föräldrar som vill mitt bästa, som har varit med om depression och förstår mig till 100. Hon blev såklart orolig men absolut inte chockad, eftersom detta hade pågått under första året av gymnasiet också. Vi bokar tid med skolan/kuratorn. Dom ville testa mig, se hur illa det var egentligen. Vi satte mål som att jag skulle komma tillbaka efter höstlovet, men det gick inte. I början av december så får jag en tid efter mycket om och men hos BUP där hon efter 20 min ungefär, utav att a lyssnat på mig säger att jag är i en depression och vi går rakt in på medicinering och terapi. Hon ville att jag skulle äta antidepressiva i ett år, bli sjukskriven resten utav december månad, och att jag även borde ta tag i skolan igen. Så jag pratade med kuratorn i skolan om detta och sa som hon sa att jag skulle börja gå till skolan men att jag inte skulle börja gå till klassen på dom riktiga lektionerna direkt. Så varje dag vid 10 skulle jag vara en timma hos Barbro som är en specialpedagog. Sov inte en blund den natten. Jag kunde inte, jag ville verkligen inte vara där. Vågade inte själv. Så bokade ett möte med kuratorn veckan efter det och sa att jag absolut inte kunde. Jag behövde hjälp innan jag utsätter mig för det. Min psykiatriker sa även att inom en månad skulle jag få börja med terapi. Så jag ställde in mig på att saker skulle börja lösa sig då, i slutet av december. Tillslut fick jag en tid den 25e januari, dagen innan avbokade dom denna tiden. Nu har jag fått en ny den 31a januari. Kan inte vänta längre.

För nån vecka sen bestämde jag mig för att ta tag i skolan fast på hemma plan vilket känns bra. Det är jobbigt dock. Så mycket minnen och hur skolböckerna påminner mig om saker. Så jag pluggar lite varje dag i mitt egna tempo, jag gör det bara för min skull. För att jag ska må bra.

Likes

Comments

Min vardag, Mitt mående

Hej, aa jag tappade det ett litet tag. Hände lite för mycket. Va lite för mycket och har inte orkat eller haft lust att skriva. Men så får det väl vara också tänker jag. Skriver här främst för min del, få skriva av mig och kanske lyckas nå ut till nån ynka person. Problem med jobb, nervös inför skolan. Vad som kommer hände och hur allt kommer bli. Väntat på BUP och har känt att det har behövt mer än någonsin nu på senaste. Måste ha någon nu, som jag kan prata med, nån som kan hjälpa mig framåt. Jag fick en tid 25 jan kl 11, idag alltså, men igår så avbokade dom den och jag måste vänta till den 31 jan nu. Vi letar radhus för fullt och ingen vet nånting just nu om vart vi kommer hamna och bo, vilket jag tycker är jätte läskigt. Så det är många faktorer just nu som gör att jag känner mig instabil. En blandning av att inte veta egentligen och osäkerhet. Men jag försöker blanda detta med lite bra också, ta hand om mig själv och lyssna på mig själv. Träningen har jag börjat älska igen, tycker det är så kul, och jag mår så bra av det! Det känns så skönt. Köpt nya hörlurar, Marshall Major II Bluetooth. Älskar, mår så bra av musik. Tittar jätte mycket på resor, hela tiden. Nu så verkar Miami va på första plats, annars Grekland. Ska göra fransar på tisdag också, vilket ska bli kul. Kände mig jätte snygg föra gången jag hade det haha.

Ville bara skriva av mig lite. Saknat o skriva. Men samtidigt inte känt att jag har velat. Varit för mycket att skriva om så det bara tog stopp.

Bye

Likes

Comments

Min vardag, Mitt mående

För typ 1-2 månader sen fick jag veta att mamma och hennes kille skulle flytta ihop. Att vi skulle sälja lägenheten och flytta till något större med hans barn och hund. Min första reaktion var "gud vad skönt med en nystart", men ju mer tid som har passerat så känns det bara sjukt jobbigt och energikrävande. Vet inte om jag tycker att det är så kul längre. När vi var tvungna att lämna huset så flyttade ju vi med min pappa. Han hitta ett radhus nära det gamla huset, jätte mysigt och laxrosa. Men efter bara någon vecka så hatade jag att vara där. Hatade. Det var så nära allt, blev bara ett ångest belagt ställa för mig att vara på.. Jätte jobbigt och tråkigt för den delen att det blev så, för jag är aldrig hos min pappa längre. Vi träffas knappt. Men iallafall under den här tiden så blev ju mammas lägenhet mitt ända "hemma", mitt riktiga hem lixom. Jag trivs verkligen här. Det är högt upp, långt ifrån allt strul. Långt ifrån min gamla skola och alla jobbiga minnen. Ända platsen som jag faktiskt känner mig säker på, trygg och säker. Men nu ska vi flytta, mitt i allt när allt i mitt liv är som minst stabilt. Jag har ingen aning om vad som kommer hända med mig, med skolan, vart jag kommer bo. För i tisdags så blev det officiellt, det här är inte mitt hem längre. Nån annan äger min fina lägenhet idag, där jag sitter just nu. Känns bara jätte fel och jag vet inte riktigt vad jag tycka och känna längre. Ska jag försöka bli taggad igen? Bara inse och gå vidare? Eller borde jag säga något, säga ifrån? Inte för jag vet vad det skulle göra, skulle ju inte direkt kunna förändrar något. Det är lixom försent nu. Sitter så mycket kärlek i dom här väggarna, vill bara krama och omfamna alla vägar och fönster just nu. I förmiddags så skulle jag på radhusvisning men det gick lixom inte, ville inte lämna min pärla för att titta på något annat. Kändes bara fel. Älskar att vara här. Allt som någonsin har känts bra, som fått mig att må bra ska alltid försvinna tillslut.

Behövde bara skriva av mig lite, som sagt tänkt på detta hela dagen och har inte kunnat släppa det. Mitt liv fylls av överraskningar vardagligen, ibland bra och ibland mindre bra. Detta vet jag inte riktigt hur jag ska tackla men det löser sig. Har familj och pojkvän vid min sida och det är jag evigt tacksam för. Även fast att det ibland kan vara svårt att förmedla vad jag känner så vet jag att dom försöker förstå, och det är det viktigaste.

(Har iallafall fått tid för att påbörja min terapi nu, 25:e januari. Känns så bra. 16:onde har jag första mötet i skolan igen, då ska vi planera hur allt kommer bli med skolan. Vad jag orkar och vill typ. Känns också jätte bra.)

kram.

Likes

Comments

Min vardag

Händer sällan, men när det väl händer, sååå mysigt! Jag tycker själv att det är super viktigt att unna sig någon större frukost någon gång ibland, brunch typ. Det är något som hjälper mig mycket att få en bra start på dagen, unna mig en lite godare frukost. Såna små saker som gör mina dagar oftast.

Idag startade jag dagen med en promenad med min mammas pojkväns hund, Harry. Jätte skönt att få komma ut o röra på sig lite på morgonen, väldigt underskattat! Sen började vi med frukosten/brunchen, fixade iordning massor och som alltid nån eller några youtube videos på morgonen. Vi försöker alltid göra något sånt här mysigt när vi väl får vara själva, älskar det. Så viktigt att ha såna stunder tror jag, både för ens relation men också för en själv.

Likes

Comments

Passade på att ta lite bilder innan vi åkte mot Täby. Hela förmiddagen spenderades av städning utav hela lägenheten. Planering inför kvällen och ansiktsmask från Starskin, Red Carpet Ready™. En utav dom bättre jag testat! Väldigt behaglig och enkel att använda. Satt väldigt bra på ansiktet också stort plus!

Rock - Dagmar/Kostym byxor - Zara/T-shirt - Zara/Hoodie - The Basement/Skor - H&M/Scrunchie - Brandy Melville.

Kram.

Likes

Comments

Min vardag

Jag ser så mycket framemot årets sommar, har sån grym magkänsla när det kommer till mitt mående, saker jag kommer få uppleva och göra. Tänkte rabbla upp lite vad planerna är och sen också be om lite hjälp från er.

Okej, jag slutar skolan någon gång 6-7 juni. Efter det kommer det nog vara mycket degande bara, fram till det är dags för första resan. 18onde juni någon gång vill jag och Kristoffer utomlands, som det verkar nu så blir det nog Samos, Grekland. Vi lär vara borta minst en vecka, och bara ha det allmänt najs. Sen så snackas det om att det antagligen kommer bli en utlandsresa med familjen, kanske till och med med båda sidorna, mammas och pappas. Men inget bestämt, varken när eller var och om det ens blir något. Men iallafall, vecka 30 så har Kristoffer alltid åkt till Öland med vänner. Dom har en sommarstuga där som är bland det finaste jag sett. Så sjukt mysigt! Så ditt ska vi, med antagligen samma personer som förra året +/-. Öland är sjukt najs! Sen skulle jag jätte gärna vilja åka till vårat landställe också, herrgården och Stugan i Kolmården. Sen jätte gärna nån mini trip till Gotland eller liknande!

Älskar att sitta och drömma såhär. Planera, se framemot saker lixom. Det är något min kurator i skolan har sagt mycket. Ha alltid något att se framemot. Litet som stort. Baka, resa, träffa vänner, bio, äta thaimat, vad som, bara nått.

Sen har jag en fråga också, någon som varit på Samos, Grekland? Sevärt? Fint? Dyrt? Skriv jätte gärna.

Likes

Comments

Mitt mående , Min vardag

Idag har varit en bra dag. Mina bra dagar är välplanerade, jag måste veta vad som måste göras och vad som kommer hända. Annars blir det oftast att jag inte göra något alls. Bara sitter, vet inte vad som kommer hända, tiden bara går och sen är dagen slut. Innan så va det väldigt skönt och jag behövde såna dagar ibland, orkade max en grej om dagen om ens det. Men nu vill jag hitta på så mycket som möjligt. Ha lite struktur i mitt liv. Behöver inte va något jätte ansträngande, baka räcker, bara att jag har något att se fram emot och göra under dagen.

Har varit en ganska fartfylld dag idag. Vi planerade att vi skulle åka in mot stan och gå till Beyond Retro och leta jeans. Käka lunch, och dricka cappuccino på något mysigt fik. Vi kom iväg 11:30 och parkerade i Hornstull. Gick längst Hornsgatan och titta alla mysiga butiker eller aa, ganska så långtråkig väg egentligen. Kristoffer hitta ett par as najs jeans från wrangler, och jag orkade inte testa och hålla på. Sen blev det lunch på Mia Vida och cappuccino på Eclair. Sen hem och titta igenom alla bilder vi tagit under dagen, diska och sen middag. Skön dag ändå.

Likes

Comments

Mitt mående , Min vardag

Jag kommer ofta på mig själv att sitta med en klump i magen av rädsla. När jag övningskör, när jag ska sova, när jag går utanför dörren hemma, när jag ska träffa nya personer, när jag hör röster, och inte tala om när jag ska åka kommunalt.

Idag ska jag möta upp Kristoffer efter jobbet. Han jobbar i Hornstull och jag tar tunnelbanan från Vällingby. Redan nu, redan när jag vakna imorse så sitter jag och förbereder mig själv på vad som kan hända under denna tur på ungefär 30 min. Allt ifrån att jag ska möta nån vilket är min största skräck. Alla frågor som jag kommer få om hur jag mår, vart jag har varit. Mår illa bara jag tänker på de. Eller hon, hon som påbörjade mitt mående. Henne kan jag dock ignorera på ett eller annat sätt, men bara jag hör hennes namn eller påminns om hennes ansikte blir jag osäker. Tvivlar på mig själv, hatar mig själv. Den känslan som man kan få ibland av vissa människor, "du suger", den sitter jag och bär med mig resten av dagen då.

Övningsköra, sova, gå utanför dörren, träffa nya personer, höra röster, och åka kommunalt, det finns två som skiljer sig. Sova och höra röster. Sovandet har jag inprincip alltid haft problem med. Jag är rädd för att bli berörd av det undermedvetna. Att nått ska kunna se och röra mig utan att jag ser dom. Att vakna upp av att jag känner mig iakttagen eller hör saker. Inatt vakna jag av att det lät som min dator ramlade ner på golvet, jätte högt lät det. Jag vaknar direkt, jätte fort, ni vet sådär när man sätter sig upp för man blir så rädd. Men datorn ligger kvar på samma plats som innan, precis exakt där jag la den igår. Hos Kristoffer vaknar jag alltid av iakttagelse. Ser människor och underliga former som utformar sig i mörkret, alltid på min sida sängen. Ibland är det jätte tydligt och ibland jätte suddigt. Här om dagen så va det en äldre kvinna som stod och titta på mig med en docka under ena armen. Jätte obehagligt. Har dock lärt mig att hantera det, får inte panik längre och gömmer mig under täcket, utan blundar och säger till mig själv att det inte är på riktigt och somnar sen om. Det här med att höra röster kommer i samband med att det blir kväll/natt. Allt jag tänker skriker en kvinnlig röst istället. Obehagligt skrikande, jätte högt och framförallt så är det inte min egna röst jag hör. Om jag tänker "hej jag heter Josefine", just nu så låter det som vad jag är van vid. Det låter som mig när jag tänker. Men när jag får så här och tänker "hej jag heter Josefine" så skriks det, argt, och irriterat upp i mitt huvud av en annan person. Kan hålla på i upp mot en timme, och jag kan inte styra det häller.

Har någon annan upplevt detta? Känner någon annan igen sig? Efter som att jag inte fått hjälp eller terapi än så vet jag inte vad detta beror, och ville då berätta lite.

(Nått som hjälper för mig när jag är rädd, det är att tänka på semester och palmer. Roliga minnen, och bilder)

Likes

Comments