v. 40, schizofreni & den underbara verkligheten.

Nu var det länge sedan jag skrev nånting här, och för er alla som tror att det kommit en bebis så kan jag inte annat än göra Er besvikna. Ingen bebis har tittat ut än, och som det verkar så trivs bebis alldeles för bra inne i mammas mage, för det stånkas, bökas och gruffas runt.. Kanske är det lite trångt, men omgivningen verkar h*n gilla iaf! 
Om Du bara visste älskade unge hur mycket bättre Du kommer få det på utsidan, och som vi längtar efter Dig min lilla skrot!

Idag kliver vi in i v.40, den sista veckan innan bebis är beräknad. Det känns konstigt, väldigt konstigt.
När det var ungefär 20 dagar kvar till bf så tänkte jag hela tiden "det kan ske när som helst, vattnet kan gå, förvärkarna kan dra igång, kommer jag vakna inatt av att vattnet har gått?"
Nu, 6 dagar innan beräknad så har det där helt och hållet ändrats, jag har kommit in i en liten svacka där jag tror att min bebis inte kommer att komma ut alls. Allt är tungt & jobbigt, ingenting är roligt, jag känner mig fångad i min egen kropp och hormonerna har nått sin topp. Stackars Rickard..
​I måndags vaknade jag kl. 04 (vanligaste tiden för en förlossning att dra igång läste jag någonstans) med en fruktansvärd värk i magen som gick ut i ryggen. Tänkte att "det är nu det händer". Traskade upp på toaletten och beslutade mig för att lägga mig i badet, låg där och pustade, stönade och försökte vila emellanåt. Ringde förlossningen under förmiddagen som konstaterade att jag hade förvärkar. I 8 h hade jag dessa förvärkar och sen bara försvann dom. Som att dom inte ens existerat, och ingen var mer besviken än jag. Nu är jag rädd för när dom ska dra igång igen, även fast jag vet att jag kommer närmare och närmare en förlossning, min förlossning, som kommer bli mitt första möte med min älskade Kotte.

Nu på slutet av min graviditet så känner jag mig lite schizofren, på alla plan.
Bebis rör sig som en riktig vilde där inne i magen, samtidigt som en del sparkar/rörelser gör så fruktansvärt ont. Bebis verkar gilla att jäklas med min fog, vilket gör att mina ben när som helst viker sig eftersom jag inte kan förbereda mig på när bebis ska göra sin moves därinne.
Jag skulle vilja umgås med allt och alla, göra roliga saker, men jag har ingen ork till det, faktiskt.
Det känns också konstigt, det är inte "jag". Jag är trött och har ont mestadels av dygnet samtidigt som hjärnan är så rastlös så det är tragiskt, kan man tycka synd om sin egen hjärna för att den är utsatt för social understimulans? Haha!
Hormonerna är på högvarv och just nu är det mycket gråt och hopplöshet som känns. Jag kan börja gråta för allt så gott som, vad som helst. Att jag känner mig stor, att mina lår blivit gigantiska, att jag inte orkar duscha fastän jag skulle behöva det, att mitt vatten inte gått ännu och jag håller min Kotte i famnen, att jag känner mig fångad i mig själv, i min egna kropp. Jag har faktiskt till och med grinat när Rickard sa "Nu är det inte långt kvar" ,  ​varför jag grät över just det vet jag faktiskt inte. Det bara brände till bakom ögonlocken och vips så rann tårarna.
Jag är faktiskt lite trött på att vara gravid just nu, det är jag,

Samtidigt som jag vet att det är inte alla kvinnor som har möjligheten att bli gravid, så samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag kan bli det. Min kropp kan skapa ett barn, och relativt fort gick det också (det gick inte ens en månad från det att vi bestämt oss tills att vi plussade).
Jag är oerhört tacksam för att min bebis är en riktig vilde där inne, jag får en del dagar fler tecken än jag egentligen behöver på att bebis lever och verkar må bra där inne. Mina fogar knäpps det på, och en del sparkar gör så inihelvete ont, men tänk om jag inte ens hade haft möjligheten att få ha det så? Nu vet jag att min Kotte är där inne, och lever rövare med sin mammas fog och revben, och ingen kan väl egentligen vara mer tacksam än jag över det, trots smärtan. Orken kan jag inte göra så mycket åt egentligen, den finns inte där nu. Inte alls, men jag gör en del saker som jag "måste" göra. Orken kommer att återvända, så det är så man får försöka se saken.
Det är bara dom här sista dagarna (max 20 till) som jag måste ta mig igenom, och dom dagarna får vara lite som de vill. Jag tar varje dag för vad den är, har jag ingen ork så har jag inte det, Jag känner också att jag inte riktigt kan planera nånting dom här sista dagarna, alltså flera dagar framåt. För jag vet inte hur jag mår just den dagen, och jag har så svårt att backa ur planer som är planerade. Jag känner en känsla av att mest vilja vara hemma, i min lugna vrå där jag känner mig trygg och säker. Är det normalt att känna så?
Som sagt så känner jag mig väldigt schizofren och velig i mina tankar. Just nu är det såhär jag känner. Men i morgon är det en annan dag, då kanske jag känner helt annorlunda. Då kanske energin och orken finns och jag kan se saker lite mer positivt.,

Förlåt mina fina läsare för ett riktigt gnälligt inlägg, men jag kände bara att jag var tvungen att få det nerskrivet, för det är inte alltid bara röda rosor och fluffiga moln. Det finns en verklighet också. En verklighet man måste inse, acceptera och också lära sig att vara tacksam för.





















Gillar

Kommentarer