Tiden rusar lika fort som våren

​Det var skönt att komma hem. Fint att gå i gamla fotspår och se välbekanta platser. Härligt att sova i sin egen säng. Mysigt att ha två pälsbollar till katter att krama kärlek ur. Vackert att få uppleva en sista sommar här. 

För det känns så. Det känns som ett slags avslut, som att mitt hjärta förbereder sig för att inte komma tillbaka hit på väldigt länge. Hela mitt väsen längtar norrut, men jag är också väldigt lycklig här. När jag är här 'hemma' och umgås med mina vänner här, vandrar i skogarna och badar i sjöarna - då inser jag hur mycket jag faktiskt har att sakna. Jag har nog känt, och trott, innan att jag inte hade någonting kvar att hämta här. Att allt som låg bakom att jag till slut flyttade (om än ej på heltid) till en stad jag aldrig besökt, också är det som gör den här platsen till det den är - platsen där jag växte upp.

Det är för mig själv jag flyttar. För min själs - och mitt hjärtas välmående. För kärleken till fjällen.
Kanske flyttar jag igen om en tid, när jag blir kär i något annat. Men just nu kan jag inte se någon annan utväg, eller ett större och mer fantastiskt äventyr, än att få bo i den by som enligt mig är som en port till de fjäll som blivit en så stor del av mitt hjärta.

Jämtland, du har fångat mig i ditt grepp.

  • Livet

Gillar

Kommentarer