Tänk att få vara så här lycklig

När jag inte hittar hem längre, det är då jag vänder min blick mot dig, och jag vet att jag inte är ensam.

Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar, för dig ska jag göra det tusen gånger om. 

Varit hemma nu några dagar sedan jag åkte runt med bilen i Småland, Kalmar, Blekinge och Skåne. Hade tre helt otroligt fina dagar, solen sken som aldrig förr, havet svalkade, allt var grönt och jag åt glass till frukost. Har inte känt mig så ledig på väldigt länge. Att få ligga på en sandstrand på Österlen utan ett enda måste i hela världen, utan någon tid att passa, utan någons sällskap utan mitt eget. Har hunnit tänka mycket, känt mycket och gjort mycket. Har känt så mycket kärlek till mitt vackra hemland att det känns himla konstigt att flytta norrut, men också som att detta var ett slags farväl - ett avslut och ett 'vi ses snart igen'.

Det pirrar i magen, det gör ont i hjärtat och jag känner mig konstigt nog ganska lugn. Regnet vräker ner utanför fönstret och markerar slutet på en period av otroligt varmt och ovanligt torrt väder. Min solkyssta hud vittnar om alla stunder jag varit ute i naturen och njutit av riktig, svensk sommar för första gången på flera år. Träningsvärken i armar och rygg påminner mig om hur stark jag en gång var, och hur jag vill bli ännu starkare än jag var då. Kärleken jag känner i hjärtat är som en fågel i bur, den vill inget hellre än att få sträcka på sina färggranna vingar och flyga fritt över världen.

Det är fantastiskt att få vara så här lycklig, så här nöjd och tillfreds. Men sedan kommer livet ikapp, ledsamma saker och svåra saker. Skit händer, skit har hänt. Man älskar, men älskas inte tillbaka. Man gråter och känner sig ensammast i världen. Men det är mindre än allt det bra, det svåra får vara svårt så länge man inte glömmer bort hur bra det faktiskt kan vara - hur lyckligt lottad man ändå är.

Hur säger man hejdå till sin hemstad, till sin uppväxt, sin barndom? När jag sätter mig i bilen och far härifrån, hur tar jag med mig allt som inte är saker i mitt rum? Allt som inte får plats i en låda, i en pärm med papper.

Och hur håller man allt inom sig som man bara vill få sagt? Hur gör man valet att vara tyst när allt man vill är att skrika ut allt man känner inombords? Hur är det möjligt att en annan människa kan få en att känns så många olika saker samtidigt? Hur är det möjligt att det inte syns?

Dessa små pälsbollar till katter som troget sover tätt intill mig, hur säger jag hejdå till dem? De är som delar av min kropp, som att jag inte kan stå på egna ben utan dem. Har gråtit många tårar med näsan i en fluffig nacke, andats in deras doft som alltid gjort mig lugn. De har funnits vid min sida så länge att jag inte vet hur ett liv utan dem ens ser ut. Hur kan jag lämna dem? Är det rätt? Det är i alla fall inte lätt..

Gillar

Kommentarer