Då var historiens konstigaste säsong slut..

Det är inte så ofta längre jag får ångest. Jag är bättre på att i förväg förhindra att jag hamnar i den situationen, och låter det som tur är inte ofta gå såpass långt. Men i förrgår när jag satt i bilen och körde hem från ulvån kom den - som en käftsmäll. Det var nog inte så konstigt egentligen med tanke på allt. Kommer inte ens dra allt här då det inte tjänar något till. Men lever man omringad av fina människor dygnet runt och inte ens behöver anstränga sig för att må bra är det lätt att det kommer ikapp senare. Kontrasterna är det jobbigaste. Att helt plötsligt gå från att vara omringad av människor man älskar till att vara helt och hållet ensam. Det är svårt för min hjärna att hänga med.

Jag är för bra på att "verka må bra" utåt, så bra att jag själv till slut också tror på det. Efter år av förvirring börjar jag så smått förstå och se ett mönster i mig själv. Det är ofta jag måste påminna mig själv om att det inte är sant det min hjärna säger mig, jag har möjligheten att välja om jag vill tro på det. Min största utmaning är att leva i nuet, i verkligheten. Det är oerhört lätt att tänka för mycket, både bakåt och framåt, och till slut glömmer man bort var man är precis just nu.

Jag känner mig vilse. Jag vet inte hur livet fortsätter från det här. Det finns inget att planera efter. Inte mycket att leva för. Det är kallt och blåsigt ute, men ingen snö. Det känns som jag är i ett mellanrum mellan ett liv och ett annat. Det är oerhört läskigt och frustrerande att inte kunna göra mycket för att förändra sin situation. Jag vill vara modig. Jag vill ta risker och uppleva nya saker. Jag vill älska som jag aldrig gjort förr. Mest av allt är jag rädd för att dö utan att ha älskat, eller älskats. Att tänka tillbaka på mitt liv och minnas alla gånger jag var för feg eller svag. Jag är värd allt det jag drömmer om och mer. Ingen annan ska få bestämma vad jag är värd, inte min hjärna heller. Det är så sjukt lätt att nedvärdera sig själv till den grad att man inte tror man är värd någonting alls. Vem ringer mig när de vill hitta på nåt? Vem tänker på mig när de ska ut på tur? Vem saknar mig och ångrar att de inte fick ge mig en kram när vi sa hejdå sist..? Jag ger så mycket av mina tankar åt andra att det inte finns något kvar till mig. Jag förtjänar mer än så.

Jag hatar att min hjärna blandar in dig i allt det här. Som om du vore boven. Det här började långt innan dig, och är något bara jag kan påverka. Hade varit fint att träffa dig snart. Men det blir vad det blir. Orkar inte tänka på det längre. Måste försöka ta hand om mig själv först. Komma överens med mina tankar, acceptera mina känslor. Är tom, samtidigt som jag har så många tankar i huvudet att det känns som jag ska gå itu.

Gillar

Kommentarer