Det är inte så ofta längre jag får ångest. Jag är bättre på att i förväg förhindra att jag hamnar i den situationen, och låter det som tur är inte ofta gå såpass långt. Men i förrgår när jag satt i bilen och körde hem från ulvån kom den - som en käftsmäll. Det var nog inte så konstigt egentligen med tanke på allt. Kommer inte ens dra allt här då det inte tjänar något till. Men lever man omringad av fina människor dygnet runt och inte ens behöver anstränga sig för att må bra är det lätt att det kommer ikapp senare. Kontrasterna är det jobbigaste. Att helt plötsligt gå från att vara omringad av människor man älskar till att vara helt och hållet ensam. Det är svårt för min hjärna att hänga med.

Jag är för bra på att "verka må bra" utåt, så bra att jag själv till slut också tror på det. Efter år av förvirring börjar jag så smått förstå och se ett mönster i mig själv. Det är ofta jag måste påminna mig själv om att det inte är sant det min hjärna säger mig, jag har möjligheten att välja om jag vill tro på det. Min största utmaning är att leva i nuet, i verkligheten. Det är oerhört lätt att tänka för mycket, både bakåt och framåt, och till slut glömmer man bort var man är precis just nu.

Jag känner mig vilse. Jag vet inte hur livet fortsätter från det här. Det finns inget att planera efter. Inte mycket att leva för. Det är kallt och blåsigt ute, men ingen snö. Det känns som jag är i ett mellanrum mellan ett liv och ett annat. Det är oerhört läskigt och frustrerande att inte kunna göra mycket för att förändra sin situation. Jag vill vara modig. Jag vill ta risker och uppleva nya saker. Jag vill älska som jag aldrig gjort förr. Mest av allt är jag rädd för att dö utan att ha älskat, eller älskats. Att tänka tillbaka på mitt liv och minnas alla gånger jag var för feg eller svag. Jag är värd allt det jag drömmer om och mer. Ingen annan ska få bestämma vad jag är värd, inte min hjärna heller. Det är så sjukt lätt att nedvärdera sig själv till den grad att man inte tror man är värd någonting alls. Vem ringer mig när de vill hitta på nåt? Vem tänker på mig när de ska ut på tur? Vem saknar mig och ångrar att de inte fick ge mig en kram när vi sa hejdå sist..? Jag ger så mycket av mina tankar åt andra att det inte finns något kvar till mig. Jag förtjänar mer än så.

Jag hatar att min hjärna blandar in dig i allt det här. Som om du vore boven. Det här började långt innan dig, och är något bara jag kan påverka. Hade varit fint att träffa dig snart. Men det blir vad det blir. Orkar inte tänka på det längre. Måste försöka ta hand om mig själv först. Komma överens med mina tankar, acceptera mina känslor. Är tom, samtidigt som jag har så många tankar i huvudet att det känns som jag ska gå itu.

det känns nästan som om sommaren redan är på väg mot sitt slut, inte alls som att den precis började. Jag har badat fler gånger än jag kan räkna de senaste veckorna. Byggt på en rejäl bränna på hela kroppen och flagnar från näsan.
För några dagar sedan låg hela dalen täckt i tjock brandrök.
Kontraster.

Det är så mycket.
Alldeles på tok för mycket.
Det är som om min kropp, min hjärna, inte fungerar när den känner för mycket. Då blir det som att jag inte känner något alls.

Varit hemma nu några dagar sedan jag åkte runt med bilen i Småland, Kalmar, Blekinge och Skåne. Hade tre helt otroligt fina dagar, solen sken som aldrig förr, havet svalkade, allt var grönt och jag åt glass till frukost. Har inte känt mig så ledig på väldigt länge. Att få ligga på en sandstrand på Österlen utan ett enda måste i hela världen, utan någon tid att passa, utan någons sällskap utan mitt eget. Har hunnit tänka mycket, känt mycket och gjort mycket. Har känt så mycket kärlek till mitt vackra hemland att det känns himla konstigt att flytta norrut, men också som att detta var ett slags farväl - ett avslut och ett 'vi ses snart igen'.

Det pirrar i magen, det gör ont i hjärtat och jag känner mig konstigt nog ganska lugn. Regnet vräker ner utanför fönstret och markerar slutet på en period av otroligt varmt och ovanligt torrt väder. Min solkyssta hud vittnar om alla stunder jag varit ute i naturen och njutit av riktig, svensk sommar för första gången på flera år. Träningsvärken i armar och rygg påminner mig om hur stark jag en gång var, och hur jag vill bli ännu starkare än jag var då. Kärleken jag känner i hjärtat är som en fågel i bur, den vill inget hellre än att få sträcka på sina färggranna vingar och flyga fritt över världen.

Det är fantastiskt att få vara så här lycklig, så här nöjd och tillfreds. Men sedan kommer livet ikapp, ledsamma saker och svåra saker. Skit händer, skit har hänt. Man älskar, men älskas inte tillbaka. Man gråter och känner sig ensammast i världen. Men det är mindre än allt det bra, det svåra får vara svårt så länge man inte glömmer bort hur bra det faktiskt kan vara - hur lyckligt lottad man ändå är.

Hur säger man hejdå till sin hemstad, till sin uppväxt, sin barndom? När jag sätter mig i bilen och far härifrån, hur tar jag med mig allt som inte är saker i mitt rum? Allt som inte får plats i en låda, i en pärm med papper.

Och hur håller man allt inom sig som man bara vill få sagt? Hur gör man valet att vara tyst när allt man vill är att skrika ut allt man känner inombords? Hur är det möjligt att en annan människa kan få en att känns så många olika saker samtidigt? Hur är det möjligt att det inte syns?

Dessa små pälsbollar till katter som troget sover tätt intill mig, hur säger jag hejdå till dem? De är som delar av min kropp, som att jag inte kan stå på egna ben utan dem. Har gråtit många tårar med näsan i en fluffig nacke, andats in deras doft som alltid gjort mig lugn. De har funnits vid min sida så länge att jag inte vet hur ett liv utan dem ens ser ut. Hur kan jag lämna dem? Är det rätt? Det är i alla fall inte lätt..