Mina kropp skakar, den skakar för att jag inte längre orkar hålla ångesten kvar innanför min sköra hud. Den skakar för att jag har glömt bort hur man andas igenom paniken, hur man blir lugn igen. Den skakar för att jag inte är kapabel att glömma allting som skadat mig, som tagit sönder mig.
Mina andetag är korta och snabba, och ibland försvinner dom helt. Mina lungor har gett upp, jag försöker få fram luft men det är som om någonting sitter fast i luftrören, som om någonting hindrar mina andetag att komma fram.
Min mage krampar. Den krampar och det känns som om jag snart går i bitar. Som om hela min kropp snart kommer att explodera.
Mina naglar skär in i mina armar, jag vet att jag kommer ångra det när ångesten är borta, men för stunden så känns det bra. Jag river och ser hur lite blod sipprar ut ur min bleka hud, jag hoppas att känslorna följer med blodet ut. Att ångesten försvinner nu. Men jag vet att den försvinner inte, den är kvar för att stanna. Den kommer tillbaka, antagligen redan imorgon. För varje gång jag får ångest tar den en bit av mig, en bit jag aldrig någonsin får tillbaka. Varje gång slår den ner mig lite längre ner. Men det är okej, för jag är redan trasig, den har redan vunnit, jag blir aldrig hel igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Idag satt jag i fönstret och tänkte. Jag lutade mig ut och kollade ner, tänkte på hur enkelt det varit att bara luta sig lite mer och falla. Falla handlöst ner på marken och låta den vita kalla snön bli det sista min kropp får känna. Det kändes inte skrämmande alls, mer som en befrielse. Tänk att få vara fri från det här livet, fri från all smärta och ångest. Det är ju allting jag alltid velat. Det är så enkelt. Enklare än någonting annat. En enkel väg känns oftast som rätt väg för mig. Varför skulle det annars kännas så okej att tänka såhär? Varför är jag annars inte rädd för att ta ett sista andetag? 
Det är nog bara en tidsfråga. En dag, en vacker dag, så kommer även jag att bli fri och jag längtar redan dit.  

Likes

Comments

Jag låtsas som om allting är bättre nu, jag säger att jag är okej nu. Trots att allting bara blir värre för varje dag som går. Jag vet inte varför jag har så svårt för att säga som det är, kanske för att jag alltid tagit hand om alla andra och alltid behövt dölja hur jag själv känner. Eller kanske för att ingen har fått komma tillräckligt nära mig ännu. Det är nog bättre att bara spela spelet, för det skulle nog göra ondare om jag försökte förklara hur illa allting känns och sen märka hur ingen egentligen bryr sig om mig.

Likes

Comments

​Vet ni känslan av att vara fast i sin egen kropp? Att känna sig fängslad i sitt eget skinn? Att vilja fly så mycket att man river sönder armarna i hopp om att man ska kunna ta sig ut? Jag vet hur det känns. Mina panikångestattacker är tillbaka igen och dom är här för att stanna. Jag hade klarat mig i 2 år utan dom, jag trodde jag hade lärt mig hur jag skulle hanskas med paniken av att inte kunna andas. Kanske kan jag handskas med dom, jag kanske bara har gett upp? För förmågan att kunna andas igenom paniken försvinner inte bara sådär. Jag hade lärt mig, men nu står jag här igen och är chanslös mot ångesten. 
Jag minns hur jag fick ångest av att jag skadade mig, jag minns att jag kunde få en till panikattack bara av att se mina sönderskurna armar. Men jag får inte panik av att skada mig längre, jag orkar inte ens bry mig. 
Jag är förlorad, och jag hade inte en chans. 

Likes

Comments

Jag har en son, han är allt jag lever för. Den enda som kan få mig att ta upp min tankekraft. Han är den som driver mig framåt. Men jag är nog inte bra för honom så som han är bra för mig. Jag ville göra hans liv perfekt, jag ville att han skulle slippa uppleva all den sorg jag fått känna. Men jag är sorg. Jag försöker varje dag att inte visa någonting för honom, jag försöker men vet att han kommer någon gång se och förstå att hans mamma inte mår bra. Kanske är det bättre att lämna honom och låta honom få en ny mamma, en mamma som mår bra och som kan visa honom att livet är glädje. Jag är rädd för alla fel jag kommer göra, för att min depression "smittar" av sig på honom.
I slutändan handlar allting om vad som är bäst för William. Och just nu, i den här stunden kan jag inte komma på så många anledningar till att jag skulle vara bra för honom.

Likes

Comments

Med tårarna brännande på kinderna och ångesten som kväver mig såg jag hoppet dö framför mig en sista gång. Det var som om jag inte ens längre försökte få det att stanna, som om jag inte ens hade orken att kämpa för att hålla hoppet vid liv. Jag bara stod där och såg på hur det dog och på något sätt kändes det okej. Samtidigt som det gör ont så känns det okej, det är såhär det är för mig. Jag kommer inte ifrån det och jag orkar inte ens tänka på hur annorlunda allting kunde ha varit.
För ett tag sen var jag rädd för livet, rädd för allt som kan hända och förstöra mig ännu mer, men jag har funnit ro, jag är inte rädd. Det är mitt liv, och jag har kontrollen, det skrämmer mig inte att välja en annan väg och stänga av smärtan. Jag är inte rädd för döden eller livet. För det är jag som gör valet i slutändan.

Likes

Comments

​Jag har aldrig varit bra på att vara ensam, fast egentligen har jag nog alltid varit ensam. Jag har alltid känt mig övergiven, som om ingen egentligen bryr sig om mig, som om ingen egentligen vet vem jag är. I ett rum med människor som borde känna mig så har jag alltid spelat ett spel. När dom frågar hur jag mår så säger jag att jag är okej. Jag är för rädd för att visa hur trasig jag är, jag vill inte att någon ska lämna mig för att jag är för förstörd, hellre spelar jag ett spel och låter ingen komma mig så pass nära att jag bryter ner murarna omkring mig. Till en början var ensamheten hemsk, den tog sönder mig..bit för bit. Men nu är jag van, jag är ensam även om jag står i ett rum med människor och jag vet att det är såhär det kommer vara för jag har byggt upp mina murar i år, det är omöjligt att ta sig över dom. Innanför mina murar är jag säker, här är jag ensam, här finns det ingen som kan förstöra mig mer än jag själv. Här innanför har jag makten. 

Likes

Comments

​Jag har aldrig varit bekväm med att behöva någon, för jag vet att när jag behöver någon så låter jag den personen behandla mig hur den vill. Jag är svag, för svag för att lämna. För rädd för att bli ensam igen. 
Lögnerna skär sönder mig. Jag försöker låtsas som om det inte gör så ont, som om det inte har skadat mig så mycket. Men för varje lögn du sa så skar du mig djupare och nu vet jag inte ens om jag kommer läka igen. 
För första gången på länge lät jag någon komma nära och nu vet jag att jag aldrig kan låta någon komma så nära igen. 
Livet gör allting för att slå ner mig. När jag känner någon form av glädje så vänds det till sorg lika fort igen. När jag fått känna glädje och får minnas hur det känns, det är då det gör som ondast att falla igen. 
Nu står jag här igen och undrar över hur jag ska överleva. 

Likes

Comments

Ta mig härifrån.

Likes

Comments

Hur ska jag någonsin kunna se mitt egna värde när ingen annan gjort det?
Den äckliga känslan av att aldrig vara tillräckligt bra är fruktansvärd. Jag låter andra människor sparka på mig för att jag förtjänar det. Någonting måste jag gjort fel för att jag aldrig fått känna mig värdefull. Det måste vara jag. Hela mina kvällar tänker jag, jag försöker komma fram till hur jag alltid kan va fel, vad gör jag? Är det bara så enkelt att världen försöker knuffa mig bort från livet. Världen vill inte ha mig och jag vill inte ha den.​ Jag vet inte ens om jag skulle klara av att bli värdesatt, jag är så van vid att vara otillräcklig att tanken på att vara tillräcklig skrämmer mig. För det är en känsla jag inte ens skulle känna igen, och det ovanliga är skrämmande. 
Ibland känns det som om det vore enklare att inte ha någon nära, att aldrig känna känslan av att vad man än gör så duger man inte. Det vore nog mindre smärtsamt att bara vara ensam på egen vilja. Om jag var fri från människor skulle jag ta mina trasiga vingar och flyga härifrån. Till ett ställe långt ifrån den här världen, ett ställe där jag kunde lägga mig ner och höra hur mitt hjärta pumpar ut blodet i min sköra kropp för en sista gång. Ett ställe där smärtan försvinner och mina ögon stängs för all framtid. 
Men jag är inte fri, jag är bunden till smärtan den här världen ger mig.
Men en dag, en dag kommer även jag bryta mig loss och bli fri..

Likes

Comments