Search

Hejsan!
Min inspiration till att skriva har varit riktigt dålig då jag inte känt mej särskilt motiverad denna veckan. Det är mycket i skolan nu men idag tar jag ett efterlängtat sportlov från all stress och plugg.

I detta februari mörker kom jag och tänka på en person som inte längre finns med oss min kära far som lämnade oss den femtonde februari två tusen fjorton. Att det redan gått fyra år känns ofattbart och så mycket som har hänt sen dess, hur skulle mitt liv se ut om han fortfarande fanns med oss? Det vet jag inte. Men jag tror inte att jag hade varit och tänkt på samma sätt som jag gör idag, min ödmjukhet hade saknats och tyvärr hade jag nog varit en mer självupptagen tonåring. När min pappa gick bort var det som om allt stannade man kom ner på jorden igen. Jag va uppe bland molnen och hade inte i baktanke att något så tragiskt faktiskt kunde ske runt omkring mej. Vi människor får kämpa för att våga leva och ofta känns de orättvist.
En stor del av livet är motgångar dessvärre, men min personliga åsikt är att jag har blivit mognare och starkare av de. Tolvåriga Julia ville nog bara vara som alla andra, men kom sedan till punkten då hon valde att vara sig själv. Något min pappa skulle vara väldigt stolt över och idag är jag sexton år och har defenitivt hittat mej själv, utan alla motgångar hade jag aldrig hittat mina framgångar!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har lämnat saker bakom mej gått vidare och börjat LEVA MITT LIV.

Jag har verkligen startat från 0 som person och helt enkelt valt bort relationer och situationer som tyngt ner mej, jag har valt att leva mitt liv enligt mina principer.
Jag har aldrig varit en blyg person men jag tror jag ändå har uppfattats som en grå mus i enskilda sociala situationer.
Människor runt omkring mig har läst mej som en öppen bok, och i många situationer har jag självmant satt mig i en roll som offret. Jag hade redan bestämt mej för att jag skulle förbli sårbar ångestfylld och känslig på ett ohälsosamt sätt. Jag hade ju tilldelat mej själv rollen som offret så det kändes tryggt att stanna kvar i sitt sociala fack.

Men jag kom till en sån sjukt bra insikt som har förändrat min tillvaro totalt.
Jag kommer alltid att vara en högkänslig person men det kommer aldrig betyda att någon har rätten till att trampa på mej.
Om jag ser tillbaka på vem jag var för ett år sen och vem jag är nu så är jag definitivt mer ensam, jag har inte lika mycket vänner kvar, men jag är så betydligt mer lycklig eftersom jag valt personer som tillför positiv energi till mitt liv.
Alla kan förändras och man kan faktiskt bli lycklig man måste bara accepterar att de är okej att inte vara okej. När du har accepterat dit välbefinnande skulle jag vilja ge dej några tips som kan hjälpa dej framåt.


1. Rensa, nu menar jag inte rensa som i avloppet utan verkligen gör dej av med relationer och energier som drar ner dej.

2. Sluta lev ditt liv genom andra, lägg fokus på DEJ utan att bli självgod!

3. Ventilera tankar & känslor med någon professionell eller någon du känner förtroende för, din psykiska hälsa är lika viktig som din fysiska.

4. Börja om, säg hejdå till ältandet och bestäm dej för att du ska leva DITT liv enligt DINA principer! Nu vänder du blad och lämnar allt gammalt bakom dej.

5. Socialisera dej med nya människor, gå på en fest känn av stämningen och prata med olika människor men ha hjärnan med dej.

6. Minska ner med sockret! Visste du att vi svenskar äter cirka 40 kilo socker per person varje år? Och det leder på lång sikt till att du allt oftare känner dej hungrig och det påverkar definitivt vårat humör och mående.

7. Sist men inte minst rör på dej! Ett flertal studier visar att fysisk aktivitet kan vara ett bra verktyg mot depression ångest och stress.



Likes

Comments

Hejsan! ♡
Nu har jag bestämt mej, jag ska börja blogga igen.
Det var ett bra tag sen jag skrev här, & eftersom det mest kreativa jag kan åstadkomma är mitt skrivande så lätt en blogg perfekt.

Februari,
just nu studerar jag hemma & pluggar upp mina betyg, tanken är att jag ska börja vård & omsorg till hösten. Skolan har stressat mej och dessvärre tror jag det är ett relativt vanligt beteende hos oss unga. Just därför har träning & kost blivit ett avslappnade moment i mitt liv. När jag tränar är det som all ångest & frustration rinner av en, visst att springa på bandet i tjugo minuter & nästan kräkas av utmattning så känns det inte precis som en vinst. Men känslan efteråt när allt bara släpper & tankarna har hittat tillbaka till sin plats är en känsla att leva för.
Jag har alltid varit en tankspridd person som aldrig riktigt fått bukt på mina tankar & känslor, det har skapat en stor ångest som jag för ett tag inte trodde skulle försvinna. Men efter minskat socker & mer näringsrik mat så känner jag skillnad, inte blir jag bara piggare jag får mer energi till träning & mitt studerande som just nu är extremt viktigt för mej. Jag kan inte säga att jag hittat botemedlet mot ångest & oro, men jag har absolut hittat en lösning för mej som inga antidepressiva mediciner i världen kan slå.

Hoppas ni har det fint ♡

Likes

Comments

Jag heter Julia och om jag skulle välja ett citat som beskriver mig och mitt liv skulle det vara

.....
näh jag vet faktiskt inte Eftersom mitt liv består av hundra citat som ja kommer på själv eller desperat letar efter på Google

Jag är som många andra en högkänslig person
Ja tro det eller ej vi är inte lipsillar vi känner bara liiiteee mer.
Det har alltid vart så. Blir jag arg så är jag förbannad. Är Jag ledsen är jag förkrossad. Är jag glad då är ja minsann världens lyckligaste tjej.
Det spelar ingen roll ja känner bara extremt mycket känslor på en och samma gång.

Det förvånar inte folk som känner mig längre dom har helt enkelt anpassat sig.
Visst ja kanske inte borde ta de skämtet så personligt eller inte börja gråta för att läraren sa till mig att va tyst skarpt.
"Jag har så mycket att ge ut men så lite och ta"

Javisst döm mig för mina extrema humörsvängningar men jag ser igenom dej.

Låter de konstigt med jag säger att ja nästan kan känna vad en annan person känner?

Är någon ledsen så visste jag redan det inan personen ens hunnit säga det.

Ibland så ser jag på det som borde vara min absoluta svaghet istället som en superkraft.

Istället för att vara iskall och sakna någon som helst med känsla så vågar jag visa vad jag känner.

Att prata har alltid varit lätt och även att andra pratar med mig.

"Poker face"
Man ser på mig om något är fel jag kan inte dölja vad det är jag känner.
Är jag arg så syns de även om jag är glad eller ledsen oxå.
Jag har aldrig varit särkilt bra på att ljuga om hur ja mår.
Och med jag väl sagt

-näh men det är okej det är inget.
Så slutar Det endå med att ja efter tre minuter berättar allt.

Det som suger med att vara högkänslig är det här

Förlåt..

JÄVLA ÄLTANDET..
åh va jag hatar det.. det är som om jag aldrig kan släppa saker det bara gräver sig fast i mig och man behöver världens största grävmaskin för att få det och släppa?

Någon som känner igen sig?

Det dåliga ska alltid sitta fast djupare en det faktiskt bra sakerna som man borde lägga mer energi på.

Aja jag skäms inte över mitt extrema humör mina fyllda tårkanaler och underbara humör!

Jag är Julia och det funkar faktiskt väldigt bra :)

Xoxo//Julia

Likes

Comments