November, december 2018

Den långa historien

Jag har funderat länge på hur jag skulle börja det här inlägget. För jag ville skriva det.

Efter alla år av bloggande, som en dagbok, ville jag få med även den här delen. Det mesta har jag delat på mitt privata instagramkonto, och de flesta bilderna är därifrån. Men jag berättar ändå. I mitt kanske längsta inlägg, någonsin.

Den 13 november fyllde jag 43 år. Fyra dagar senare, lördagen den 17 november, hittade jag en knöl i bröstet, när jag vred mig i sängen, och råkade komma åt en stenhård, nötstor knöl, med handen. Och det kan låta hur märkligt som helst, men jag visste redan då, att det var något dåligt. Hela den helgen gick jag på helspänn, googlade, sov inget och hade lätt panik.

Lägg till ångest, så har jag nu lärt mig att det är vanligt förekommande symptom, ofta under lång tid, hos kvinnor som av olika orsaker, behöver extra mammografi. Oavsett om det är något allvarligt, eller ej. Men det visste jag inte då.

På måndagen den 19 november, ringde jag till Bröstmottagningen, som hade ställt in alla telefontider på grund av sjukdom! Jag ringde i panik till vårdcentralen istället, som tog det på största allvar och ordnade en tid åt mig två timmar senare. Och då brast jag itu. Helgens spänningar och sömnlöshet, och känslan av att något var fel, gjorde att tårarna inte ville sluta rinna. I allt som har hänt sedan dess, så har jag aldrig gråtit så mycket som jag gjorde den dagen. Inför det första, av många, läkarbesök.

På bilden ovan är det Lucia, den 13 november, och jag är på väg att operera bort tumören, som det visade sig vara, plus fyra körtlar i armhålan.

Efter det första läkarbesöket på vc, då det endast klämdes och kändes, fick jag på bara några dagar en remiss till mammografin. Den visade ingenting, men på ett ultraljud syntes ändå en knöl på 17 mm, och på mammografin syntes en knöl i armhålan. Från bröstet togs vävnadsprover, och från armhålan, cellprover.

Svaren kunde ta två till tre veckor. Förhoppningsvis skulle jag få besked innan jul.

Återigen tog det bara några dagar innan Bröstmottagningen ringde upp och sa att jag skulle komma in ytterligare någon dag senare, för att få provsvaren. Samma dag ringde de från Stockholm och sa att jag skulle komma på magnetröntgen dagen efter besöket på Bröstmottagningen. De ville bekräfta tiden med mig, eftersom de hade fått meddelat att det var bråttom. Kanske den enda miss som gjorts i det här. Då förstod vi att det var allvar. Meningen var att vi skulle få veta om magnetröntgen av sköterskan på Bröstmottagningen, när vi kom dit, inte att de skulle ringa upp oss. Men eftersom jag redan var inställd på att detta var något som måste bort, så gjorde det egentligen ingenting.

Inför besökte på Bröstmottgningen undrade jag mest hur det skulle lägga fram det, och hur illa det var. Men hur förberedd man än är, så kommer det ändå som en chock.

Tyvärr visade proverna på cancer, det var en operationstid bokad åt mig veckan efter, och MTR i Stockholm under morgondagen. Det var viktigt att resultaten från magnetröntgen skulle hinna komma innan operationen, därav brådskan. (Och MTR visade senare en utväxt på 20 mm till, från tumören. Inte synlig på vare sig mammografi eller ultraljud).

Min man var med (under alla besök), vi höll varann i handen och jag kände att hans chock var större än min. Jag grät inget förrän vi var tvungna att prata om barnen. Då kom tårarna.

Vi åkte hem, och jag tror att jag berättade för alla i vår närhet, under de där två första dagarna. Via telefon, sms, messenger och instagram. Jag ville att alla skulle veta, för jag kände att jag inte orkade berätta ansikte mot ansikte, att jag inte heller orkade låtsas att allt var okej, när det egentligen kändes som kaos inom mig. Och jag upplever att jag bara vunnit på att berätta och dela min historia.

I andras cancerberättelser har jag också funnit mycket stöd och tröst. Vissa saker önskar jag att jag hade vetat, då, när jag hittade knölen. Som om sömnlösheten. När jag fyllde år fick jag en ny Fitbit, och den visar att jag fram till operationen bara sov 3-4 timmar per natt., men inte sammanhängande. Jag vaknade ofta med panik och hjärtklappning, och var därför konstant trött. Nu vet jag att det inte är något konstigt eller ovanligt.

Efter att provsvaren kommit sov jag faktiskt bättre ett tag, men jag sover fortfarande dåligt. Jag vill inte sova. Jag vill inte vakna med panikkänsla mitt i natten eller ett rusande hjärta. Så jag håller mig hellre vaken.

#noonefightsalone och #tillsammansmotcancer

Vissa saker blir viktiga symboler. Mina smycken blev tecken på att jag inte var ensam i det här. Armbandet med tennbroderier fick jag i julklapp förra julen, av mamma och pappa. Inte förrän undersökningarna nu i höst gjorde det nödvändigt, har jag tagit det av mig. Annars sitter det alltid på.

Från vännerna på Gotland kom en gåva som uppmuntran, ett armbandet med två blåmusslor som fastnat i varandra och bildat en fossil i form av ett hjärta (finns i verkligheten på Ekstakusten på Gotland). Jag bär det alltid nu, och plötsligt vet jag vad jag ska tatuera in när jag blir frisk. De där två musslorna. Ett tecken på vänskap, kärlek, evighet. Ett tecken på att jag vann.

I ett sammetsband sitter några stenar som jag fick av mellandottern, förra julen. Det glider lätt, men nu har jag knutit fast det, hårt, och bär varje dag.

Likaså armbandet från Edblad som jag fick av kollegorna när jag fyllde fyrtio, samt pärlarmbanden Fuck Cancer och Kvinnofrid.

Julen 2018

Adventskänslan i år ville inte riktigt infinna sig och inte förrän kring andra eller tredje advent, fick vi upp stjärnorna. Julen hos oss i år, blev väldigt sparsmakad, men också ett tecken på att det faktiskt int behövs några överdåd.

Julgranen fick endast toppspira och ljusslinga i år, på barnens initiativ. Amaryllisarna var blodröda och en stjärna hängde jag på väggen. Farmors tomtar tog jag fram, men mycket mer än så blev det faktiskt inte.

Julafton firade vi hos mamma och pappa, med min bror. Bästa och mysigaste, med mammas goda mat, övernattning och pricken över i:et, juldagsfrukosten som klår vilken hotellfrukost, som helst. Lägg till alla fina julklappar, på det, så nog blev det fin jul, alltid!

Nuläge

Här är jag, igår. På väg till tjejmiddag, med några av de vänner som lyfter vilken grå dag, som helst. Så många har hört av sig, kommit förbi, promenerat med mig, lagat mat åt mig, hållit mig sällskap. Så tacksam för allt och alla. Tro mig, det värmer så mycket mera än ni anar.

Och nu, juldagarna är slut, men hela familjen är lediga en dryg vecka till. Så. Härligt!!!

Jag lämnar lite blodprover, ordnar praktiskt med sjukpenning och försäkringskassa och förbereder inför cytostatikabehandlingen. Och så förbereder jag mig mentalt, och praktiskt, på att innan januari är slut, ha börjat tappa mitt hår. Och försöker att inte stressa upp mig över den där slangen som ska sitta i min arm i ett halvår.

Tänker att en dag kommer det här ifatt mig. En dag fattar jag att det är mig själv jag förbereder för, att det inte är en dröm, att det är mig själv vi pratar om när jag sitter hos läkaren och ska bestämma om jag vill hamna i klimakteriet nu, eller vänta. Jag verkar inte riktigt vara där än.

Tack! Om du orkade läsa ända hit...


Gillar

Kommentarer