​​​​

Det känns som om jag är fast i ett hamsterhjul just nu. ​Varje dag ser likadan ut, det känns som jag inte kommer någonstans och jag börjar bli ganska trött på det. 

I slutet av sommarlovet ser jag oftast fram mot skolan och att få in rutiner. För när jag inte har det under en längre period känner jag att tiden flyger förbi och att jag inte får något gjort. Men under den senaste veckan har jag insett att jag känner likadant nu, trots att jag har mina rutiner. Självklart är rutiner inte allt, men jag tror att det är en viktig del för att man ska trivas med sin vardag. Sen handlar det inte bara om att har rutiner, utan att ha BRA rutiner. Och det tror jag inte att jag har.

Jag vaknar, gör mig i ordning och springer till bussen. Sitter i skolan och stirrar på klockan, åker hem och lägger mig i sägen. Äter, för att sedan flytta tillbaka till sägen, om jag inte känner för att spice it up - då lägger jag mig i soffan. Sedan är det dags att tvätta ansiktet, borsta tänderna och gå och lägga sig. Hela tiden är jag på dåligt humör och jag tror det är på grund av känslan av att jag sitter fast. Jag gör inget som gör mig glad. Inget som motiverar mig. Inget som tar mig framåt. När gör jag lixom något vettigt? 

En stor del av det här och något som verkligen bara ger stress just nu är skolan. All ork går till plugg vilket gör att jag prioriterar bort annat som skulle få mina vardagsrutiner att bli bättre. Det handlar inte om att det inte finns någon tid kvar, även fast det inte finns mycket av den, men att jag inte orkar. Det som gör mig mest irriterad är att jag känner att skolan inte ger mig mer än stress. 

Allt som verkar betyda något är betyg och egentligen är inte det här något nytt. Jag har länge varit medveten och känt press och stress kring betyg. Men det är inte förrän nu i veckan jag har blivit på riktigt irriterad. Jag har insett hur lite jag verkligen lär mig och hur mycket jag istället lägger vikt vid en bokstav. Vad säger egentligen den här bokstaven? Hur mycket tid jag lagt på att plugga? Hur mycket jag kan nöta in på ett dygn? Eller vad jag faktiskt kan och kommer komma ihåg?

Jag vet självklart inte hur det funkar för alla andra och ja, alla är olika. Men jag kommer i alla fall inte ihåg det vi gjorde i svenskan för två månader sen. Eller det vi gjorde i matten för ett halvår sen. Vad vi jobbar med och om det är något som intresserar mig påverkar ju hur det går, men vanligtvis ser det likadant ut. Jag trycker in saker i huvet för att komma ihåg så mycket som möjligt på proven, istället för att fokusera på att förstå det vi jobbar med. Mitt mål är alltså att få ett så bra betyg som möjligt istället för att lära mig. Just nu känns det lite som "tack skolan för alla obetydelsefulla bokstäver ni kastar på mig" asså va????

Om det här skulle förändras tror jag att det både skulle gå bättre i skolan och att jag skulle må bättre. Men även fast jag är medveten om att jag behöver ändra mina rutiner och mitt fokus i skolan, är det lättare sagt än gjort att ändra på. Att flytta det från huvet till att verkligen göra något åt det är inte alltid lätt. Helst hade jag sluppit skolan just nu, trots att det är något jag ska vara tacksam för. Det är bara svårt när jag känner att den ger mig NOLL NADA NJET. Men nu när jag inte kommer ifrån skolan, vill jag i alla fall ta mig ur hamsterhjulet.

Take care

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Något jag tycker är riktigt jobbigt, egentligen när det kommer till vilken typ av relation som helst, är att ständigt bli bort prioriterad. Det skulle var lättare att känna sig osynlig, än att känna sig sedd och ignorerad. Det är inte kul att var någons andra hands val, men det känns lite som att jag alltid har varit det. När någon ständigt prioriterar bort mig, tröttnar jag på att försöka stanna kvar. Har aldrig haft en vän som jag sätter före alla och vet skulle göra det samma för mig. Det är någonting jag saknar. Någonting jag önskar att jag kommer ha någon gång i livet. - utan o låta dramatisk eller nått... Men när någon ständigt prioriterar bort mig, tröttnar jag på att försöka stanna kvar.

Nu när jag är inne i en seg period, gör det här att känner mig ensam trots att jag inte är det. Det känns som ingen riktig förstår, men av någon anledning känns det löjligt att säga. Jag har alltid varit en person som har svårt att lita på människor. Det tar lång tid innan jag verkligen gör det och om någon breaks my trust är det typ kört. Det krävs ganska mycket för att jag ska bli ordentligt sårad eller besviken, men om jag blir det kan jag vara rätt långsint. Fast jag kommer över det. Det svåra, som ofta känns omöjligt är att lita på personen igen.

Jag har självklart några personer jag verkligen litar på, men dom är få. Och dom vänner som jag är närmst, och känner allra bäst, har någon de står mycket närmre. Trots att jag känner att jag inte har några bättre vänner. Vilket gör det om möjligt ÄNNU svårare att lita på dom. Det här citatet som är typ "When I say I won´t tell anyone, my best friend doesn´t count" finns i bakhuvudet. Löjligt jag vet, men det verkar inte försvinna och det gör ibland att jag inte säger allt jag vill. Fast jag litar på personen...typ?

Sen finns också dom här vännerna som man en gång klickade bra med, men det bara funkar inte längre. Jag börjar lära mig mer om mig själv och vilka typer av människor jag trivs med. Vissa har en bad vibe som man inte alltid orkar med och helst vill undvika lite diskret. Men det är inte alltid lätt när man är fast på en plats där man träffar samma människor varje dag. Vad ska man säga lixom? - vill ju inte vara elak. Och hur konstigt blir det inte om det är någon man tvingas träffa regelbundet? "Hej, du börjar verkligen gå mig på nerverna, så om vi kunde sluta vara vänner skulle det underlätta! Men jag antar att vi ses vid lunch?" Känns ju lite sådär halv stelt.

Jag har alltid trivts med att VARA ensam, men det är aldrig kul att KÄNNA sig ensam. Det är tur att jag trivs med mitt eget sällskap då inte den här känslan kommer fram så ofta. Men det har hänt mer på senaste tiden och jag hoppas bar att det är en period jag snabbt kommer ur.

Take care



Likes

Comments

Det första inlägget. Vanligtvis en beskrivning av vad bloggen kommer handla om och av personen som skriver. Det här kommer inte riktigt se ut så på grund av två olika anledningar.

1. Skulle inte direkt påstå att jag vet exakt vem jag är. Och det gör det lite svårt att skriva en vettig beskrivning av mig själv. Jag skulle säkert kunna slänga ihop lite basic fakta, men varför skulle det var intressant?

2. Vet inte heller vad jag kommer babbla om här, vilket också gör det lite svårt att skriva det typiska första inlägget.

Tanken är i alla fall att det här ska vara ett ställe där jag bara kan skriva av mig. Kändes som en lite udda ide till en början, att skriva något som antagligen ingen kommer läsa. Men eftersom att jag tycker att det är roligt att skriva och är en typisk overthinker, tänkte jag "varför inte?".

Take care

Likes

Comments