Jag är adopterad

"Du har nu lärt dig att säga hej, vinka och idag lät det som du kunde säga Julia när vi träffade henne och Helena i lekparken." Jag har inget eget minne utav detta men mamma och pappa var väldigt duktig på att notera, anteckna och fota min uppväxt som bebis. Jag har massvis av bilder från olika lekparker där jag ofta var med mamma, pappa, kusin, moster och mosters man. Mysigt. Ibland vill jag bara minnas. Jag vill kunna återberätta och förklara vad jag tänkte men tyvärr, det kan jag inte. Inte detta minne i alla fall..

"Fotografen har också träffat dig. Vi ville så gärna ha studiefoton på dig och det har vi nu." Dessa bilder har jag och alla nära och kära som har bilder på mig. Jag var riktigt liten och gullig. Bilderna är i svart vitt, hemma i våran gröna fåtölj. "Du har din fina, tjocka sammetsklänning på dig och fotografen lurade dig att skratta, så det blev jättefina bilder." Och jag instämmer, bilderna blev super fina och söta och jag vill mer än gärna vara så fotogeniska som jag var förr i tiden.. ;)

"Du är något av det mest fantastiska som hänt mig. Älskar dig" Detta skrev mamma och avslutade denna dags "kapitel". Mamma, jag älskar dig mycket mycket mer och det vet du! Pappa dig med, GIVETVIS!

"Du är ganska svartis på Julia vid juletid, men det har nu släppt. Julia har börjat gå och det är nog en av orsakerna." Jag vill bara minnas! Men jag kan tänka mig det, Julia var mer den vuxna typen utav oss. Men vi har funkat och funkar än idag (skönt) hur bra som helst tillsammans. Vi bodde nära varann och är jämngamla så det blev mycket tid som vi spenderade med hennes familj. Det älskade jag!

"Det är typsikt dig, du är oerhört givmild och ser till att alla får." Detta säger mamma och berättar att jag (tillsammans med familj) var i Skåne över jul/ nyår hos min kusin (tillsammans med familj). Mamma skriver att det togs fram en vattenflaska (1 och1/2 L) som vi alla delade på. Alla drack och sedan var det jag, jag drack och sedan sträckte jag över vatten flaskan till nästa person, allra längst bak i bilen.

Frågor:

Hur anser du att det är att vara adopterad? - Jag personligen tycker absolut inte att detta är ett dilemma. Jag ser min adoption mer som en godgärning. Kan man säga "hemsk godgärning"? Att mina biologiska föräldrar lämnade mig på barnhem för mitt egna bästa och sedan att mina föräldrar adopterade ett barn istället för att skaffa ett barn när det redan finns massvis utav barn som behöver vårdnadshavare, kärlek och trygghet! Mycket fint, absolut inte jag ångrar eller liknande.

Möter folk dig annorlunda på grund av att du är adopterad? - Nej, jag är som vilken annan människa som helst och tackar för det!

Hur ser du på ordet "adopterad / adoption"? - Lite samma svar här som på den första frågan men jag anser att adoption är fint. Wilma Holmqvist nämnde någon gång i en video att hon vill adoptera ett barn för att göra en "godgärning" ish. Liksom det finns hur många barn som helst redan i världen som saknar familj, som saknar kärlek, trygghet och säkert mycket mer som man inte tänker på om man inte vart utsatt (peppar peppar..). Därför tycker jag att adoption är en fin sak. Jag tänker att det måste vara hur svårt som helst för den adopterades biologiska vårdnadshavare men förhoppningsvis får både barnet och dens nya vårdnadshavare det hur bra som helst. Likt mig, jag är lyckligt lottad och kan inte tacka mina biologiska föräldrar tillräckligt! TACK!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag är adopterad

"På simningen är du bäst! Då de andra barnen är lite rädda för att dyka, så står du på bassängkanten och slänger dig i .... toka. Du är helt underbar!" Jag kan på något vis se detta framför mig trots att jag inte har något minne av det. Dock har detta förändrats, är rädd för vatten och är en badkruka.. kanske badade "för" mycket som liten.. Äsh coolt att jag rockade simning innan två års ålder ;)

"Så har du nu fått "Guds välsignelse" i xxx igår kl. 14:00. Allt gick jätte bra." Detta skrevs 27/3 -03, och givetvis i Stockholm. Jag bar ett par vita 3/4 byxor och en vit tunika till. "Efter mycket diskussioner ( och en del hot från mig...) så blev det tofsar med vita sidenband också." Haha "och en del hot från mig..." mamma skrev "Tycker inte om snufsar och tofsar i håret" då förstår jag. Jag gillade det inte men hade det trots allt på min dop-dag. Speciellt!

"Du kan nu cykla på din tre hjuling!" Denna tre-hjuling har jag för mig att jag fick på min 2 års-dag. Röd med vita detaljer, jätte gullig! Idag visade farmor bilder från min barndom och då dök det upp bilder på när jag fick min röda tre-hjulinge. Jag får tb's utan att minnas, eller kan man ens få något sånt?.. Hehe.

"Du har nu sagt din första mening : - "Savanna är en nakenfis" Haha. Att detta var min första meninga var gulligt men kanske lite ovanligt! Jag antar att jag älskade att gå naken, eller vem gör inte det? Hur naturlig som helst, förr gick man jämnt naken. "En underbar första mening tycker jag." Säger mamma, jag kan bara tala för mig själv men jag antar att pappa instämmer!

"När du kramar mig och säger "- OM ! mamma" då smälter jag ....." Mamsii! Jag hoppas för hela familjens bästa att jag inte var så jobbig som jag verkar. Jag verkar babbla i 100, leka och hitta på saker mest hela tiden.

Frågor:

Var det svårt att inse att dina nuvarande föräldrar är dina föräldrar? - Inte alls, tvärtom. Mamma skrev "Vi trodde att det skulle ta så mycket längre tid innan du visste vem som var din mamma och din pappa och var du skulle kunna finna trygghet , men det verkar redan klart. Du är en sådan trygg liten person." Vilket måste varit skönt för både pappa, mamma och mig själv, för oss alla! Jag är glad att det gick så bra som det gjorde.

Kan jag Thailändska? - Absolut inte.. Jag kan några få ord men absolut inte att jag förstår, det är super tråkigt. Fun fact, vi är ofta i Thailand och eftersom att jag är thai skulle ALLA komma fram till mig, gulla, gosa och prata thai. Jag förstod ingeting och var super skraj.

Har du någonsin varit sur på dina föräldrar för att det inte är dina "biologiska?" - Absolut inte, jag har ärligt talat aldrig tänkt på adoption som en negativ grej. Jag förstod nog inte vad adoption innebar som liten. Mina föräldrar har alltid gjort så att jag ska ha det så bra som möjligt, att jag ska få som jag vill och jag kanske till och med varit lite bortskämt, men så kanske det lätt blir som ensambarn? Hehe. Men jag tycker att mina föräldrar är dom bästa i hela världen och universum och jag anser att dom gör väldigt kloka beslut tillsammans. Sånna beslut jag aldrig tänk på men som är väldigt långsökta, kloka och bra.

Likes

Comments

Jag är adopterad

Bangkok 7/11-02

Detta var natten då vi flög hem från Bangkok, vi flög från mitt före detta hemland Thailand till mitt nuvarande hemland Sverige. Vem kunde tro detta? Inte jag i alla fall. Lyckligt lottad är jag visst. Nu skrev mamma inget datum men det var dagen när vi kom hem jag antar 8/11-02 men är som skrivet inte säker. "Många har ringt för att kolla att allt är ok och nu känns det så helt naturligt att du är med oss att man nästan undrar vad alla vill." Detta tycker jag var mysigt sagt då jag nyligen blivit ännu en familjemedlem i familjen Axi och mamma bara tog mig föregivet. Så ska det vara hihi! ;) Samma dag somnade jag tillsammans med pappa i min stora säng innan klockan ens hunnit bli 21. "Idag hade du varit riktig "mammig", mysigt", first time? Det är nu det vänder, jag börjar acceptera min mamma, eller?

Stockholm 23/11-02

Nu har vi varit hemma i två veckor skriver mamma. Hon skriver också att första veckan hemma i Sverige var det bara pappa som gällde, sedan andra veckan var det bara mamma, haha. Jag var rolig. Tillslut var det okej med både mamma och pappa vilket mina föräldrar tyckte var skönt. "Det är fortfarande jag som ska klä på dig och jag som ska vara nära och där, men pappa ska också vara där." Allt har gått så jättebra skriver mamma och forsätter med att jag sover 12-13h/ natt i min stora säng "(peppar, peppar)."

Haha skrattar högt. Såhär skriver mamma. "Numera lägger jag dig med din vällingflaska i sängen, säger godnatt och då pekar du att jag ska gå ut i köket!" Trevlig liten bebis jag var. Nu när jag snart är 17 år är det så kul att tänka tillbaks att jag som tvååring nästan var kaxigare än vad jag är nu.. ops! Jag verkar vara en riktig sömntuta och en duktig bebis faktiskt!

"På mornarna när vi vaknar (7.30-8.00) så tassar vi över till ditt rum för att kolla om du vaknat, ibland sover du fortfarande som en stock och ibland är du vaken och bara väntar på att någon skall komma. Aldrig något gråt eller skrik, du är otrolig." Pratade med mamma under kvällens middag och jag var tydligen ganska dryg mot mamma som liten, vilken liten snorunge jag var.. haha mamma skojade med mig och sa "har du förändrats?.." Men bara på skoj givetvis.

"Vi har känt dig i 3 veckor och känns ibland som ett helt liv. Älskar dig godsaken!" När jag läste att mamma skrivit denna mening började jag att tänka. För mig känns det så konstigt egentligen. Jag har liksom levt i 18 månader utan mina föräldrar. Det väcker så många tankar och frågor som jag troligtvis aldrig kommer att få svar på. Hur mådde jag? Gillade jag mina biologiska föräldrar? Vad blev jag glad av? Vad gillade jag för mat? Hade vi en katt? OSV! Tråkigt att jag inte minns men enligt alla verkar jag haft det super bra. "Ibland undrar jag vem som lärt dig allt bus och hur bra du ändå måste ha mått, dina första 18 månader, du skrattar så mycket och busar genom att lura pappa att du ska ge honom något och sedan drar undan i sista sekund."

Frågor:

Pratar ni ofta om din adoption hemma? - Nej det skulle jag inte säga. Eller det har självklart blivit mer nu när jag börjat skriva om min adoption men inte jätte mycket. Som jag säkert nämnt är det inget jag lägger fokus och energi på i min vardag då jag har det jättebra och har bra människor runt omkring mig. Dessutom tycker jag att jag blir behandlad som vilken annan människa som helst och det tycker jag är helt rätt, så ska alla ha det!

Skulle du kunna tänka dig att adoptera ett barn? - Såhär är det. Jag har länge drömt om att skaffa två egna barn, tvillingar, en kille och en tjej. Men om det skulle vara krångligt är adoption ett val jag absolut skulle välja före typ en surrogat mamma eller annat. Jag tycker att det skulle vara så kul att jämföra mig med mina barn så som jag aldrig kunna jämföra mig med mina föräldrar. Givetvis är jag lik både min mamma och pappa i sättet det är utseendemässigt som det skiljer Det är detta jag tycker skulle vara det roliga med att bilda en familj med mina biologiska barn om man kan säga så.

Vet du om du har några biologiska syskon? - Ja det vet jag och det har jag inte. Har frågat mamma och pappa några gånger ifall jag har/ haft syskon och ifall mamma och pappa hade valt att adoptera dom också i sånna fall och dom säger att dom absolut hade adopterat mina syskon (om jag hade haft några).

Likes

Comments

Jag är adopterad

Bangkok 28/10-02

"Men det känns nu att man bara vill till Udon (UdonThani, Thailand) och få träffa dig så snart som möjligt." Detta skrev mamma i en dagbok som hon skrev under tiden då mina föräldrar hämtade mig. Jag kan knappt tänka mig hur pirrigt det borde varit, att äntligen vara i Thailand och hämta upp lilla mig. Att mamma och pappa längtat så länge efter mig, efter att skapa sin egna familj och då sent år 2002 äntligen befinna sig i Thailand, i min födelsestad och hämta upp mig.

UdonThani 3/11-02

"Fast du inte gillar mig så gillar jag dig, även om du är en lime" - Mamma. De första dagarna med mamma och pappa var svajiga. Jag skulle sitta i pappas famn oavsett vad. Mamma skrev att "Pappa får inte ens gå på toa och lämna dig hos mig. Krampaktigt med benen runt honom och ett par stadiga nypor i tröjan, du gallskrek. Den mysiga drömmen om att vara mamma, smulas sakta sönder ... Men man får inte ge upp." Teorin dom hade var att mamma var den första blonda, den första svenska människan jag sätt i hela mitt liv. Jag visste inte vad det var, hur jag skulle göra så jag gallskrek och grät. Men pappa var mörkhårig, så vi passade!

Samma dg, UdonThani 3/11-02

"Idag är du gladare. Skrattade när du och pappa duschade och lekte gömma tvålen. Det är fortfarande bara pappa som gäller, även om du idag kan räcka mig saker som jag skall ställa undan." Jag förstår mig själv till en viss del då jag aldrig sätt en blondin förr men att jag lipade varje gång pappa rörde sig ifrån mig, det vet jag inte.. Stackars mamma. Det måste vart jobbigt för både mamma och pappa. Att pappa var tvungen att bära på mig vart vi än gick, överallt medan mamma knappast fick röra vid mig, hon skrev att hon fick serva och bära väskor. Stackars mamma! Och.. lite pappa!

Bangkok 6/11-02

"På intervjun frågade de om du kunde prata och vi svarade att det kan du, om det sen är Thai eller bebisspråk det vet vi ju inte. Men idag lät det som ett klockrent Hej!" Detta stycke har sådan stor mening, att mamma satt datum på när jag sa mitt första "Hej!", gulligt. Det är ganska intressant, att jag kanske (troligtvis) talade lite Thai och nu talar flytande svenska utan någon som helst brytning. Ja, men det kanske inte är konstigt då jag var 1,5 år när vi kom hem till Sverige på Åsögatan 106 för första gången.

Bangkok 7/11-02

"På Arlanda väntade morfar och honom charmade du förstås. När du är på charmoffensiven så kan ingen säga nej." Känns som att det var hundra år sedan, att jag levt i Sverige i hela mitt liv. Tanken av att jag en gång i tiden levde i Thailand är coolt. Jag vill himla gärna minnas stunder som dessa men var så liten.. får skylla på ålder..

Frågor:

Hur gammal var jag när jag kom till Sverige? - När jag kom hem till Sverige för första gången var jag 1,5 år, som skrivet.

Tänker du ofta på att du är adopterad? - Nej det gör jag inte i nu läget. Men förr, exempelvis när jag gick på förskola och alla mina vänner hade något gemensamt (utseende mässigt) med sina föräldrar medan jag inte hade det. Då kände jag mig udda. Jag förstår såklart i nuläget men som liten vill man vara som alla andra. Om alla ska ha en grön tröja då vill man också ha det. Men i nuläget, visst jag tänker kanske på att jag är adopterade lite då och då men inget jag går och bekymrar mig över. Absolut inte, jag är så himla tacksam för att mina biologiska föräldrar valde att adoptera bort mig och för att jag fick turen att hamna hos min familj.

Har du någon kontakt med din biologiska familj i nuläget? - Nej tyvärr, det har jag inte. Detta på grund av att mina biologiska föräldrar var sjuka och därför valde att adoptera bort mig, endast för mitt eget bästa. Jag tror inte att man kan förstå känslan som mina biologiska föräldrar kände, tanken av att lämna bort sitt barn till några okända, fy vad jag hade varit förtvivlad. Stackars mina biologiska föräldrar men tur för mig och mina föräldrar här hemma i Sverige. Om jag hade kunnat ha kontakt med mina biologiska föräldrar nu hade jag ALLA dagar i veckan velat det, mest bara för att prata och ha roligt.

Likes

Comments

Jag är adopterad

Hej!

Jag har länge funderat över vad som är min nisch. Vad som gör mig lite extra speciell, något som alla kanske inte utsätts för men att man ändå kan tycka är intressant att läsa. Jag ställde mamma denna fråga och hon kom med en strålande ide' nästan direkt.

Svaret jag fick var: Hur mitt liv är som adopterad.

Detta är ett sådant stort och brett ämne vilket gör att jag inte kan få med allt jag har att säga i ett ända inlägg och tänkte därför starta en serie utav min resa. Jag tycker att adoption är hur intressant som helst och jag vill dessutom berätta hur jag ser på saken, om det påverkat mig och massa annat. Jag tänker även att jag ska ha en regelbunden uppdatering på serien, som det ser ut i nulägget kommer jag att publicerat ett nytt kapitel/ en ny del varje söndag.

För att göra detta så intressant och hjälpsamt som möjligt, har jag valt att fråga personer i landet som också blivit adopterade. Ang deras historia, hur dem påverkats och hur dem ser på saken.

Tanken med denna serie är att jag vill dela med mig av mina tankar och känslor och hjälpa folk som tycker att denna sits är jobbig.

Puss

Likes

Comments