Vardagsproblem...

Jag har vaknat tidigt. Känner mig lite orolig. Har lyssnat på en pod. Har surfat runt och googlat på massa konstiga funderingar. Men oron finns kvar. Jag känner mig olustig...
Den första,och mest påtagliga oron,är den för hur dagen ska bli. Det känns väldigt jobbigt att åka till missionskyrkan och se på när andra tittar på nån/några av mina tavlor. Och i ärlighetens namn så känner jag mig inte så bekväm i religiösa rum. Det är främmande mark för mig.
Men det finns en annan oro inom mig. Och den är värre. Och svårare att förklara,definiera och även att förstå.
Sen jag kom hem så har min sjukdom verkligen visat sig ifrån sin sämsta sida. Jag märker hur omöjligt mitt liv håller på att bli. Och det är inte de där stora påtagliga problemen som är värst. Nej det är de där små,enkla och i mångas ögon obegripliga problemen som får mina känslor att krackelera.
Att jag har svårt att gå i trappor är gamla nyheter. Väldigt gamla! Men det är ett jävla problem rent ut sagt!!
Men så är det de här små sakerna som inte borde vara ett problem. Att laga mat är ju en sån grej. Jag har ju berättat om det förut. Många gånger. Att skära,skala och hacka är ett helvete.
Igår lagade jag mat till familjen. Två formar skulle in i (och ut ur) ugnen.
Och trots att vi här hemma har ugnen i arbetsvänlig höjd (till skillnad från i stugan där vi har en traditionell spis med ugnen nedanför) så kunde jag inte sätta in formarna där. Jag orkade helt enkelt inte bära dem dit. Jag är lite svag även i min starka arm men när den svaga inte är till nån hjälp så var det helt omöjligt!
Så för säkerhets skull så kanske det är bäst att jag låter bli att laga mat i ugnen....
Om jag kokar pasta eller potatis så orkar jag inte lyfta grytan för att hälla av vattnet.
Jag stöter på de här problemen om o om o om igen... Jag brukar skaka av mig känslorna som följer. Bita ihop,gilla läget och gå vidare.
Men så brister det ibland.
Jag tröttnar på hela skiten!!
Just nu har jag en sån period. Därav min oroliga och lite negativa inställning till det mesta. Livet i första hand...
Hur mycket skit och hur många motgångar ska man tåla?! Jag vet att jag är orättvis! Det kunde varit värre! Jag kunde haft en dödlig sjukdom. Nu är den bara obotlig. Men vad hjälper det mig att jämföra mig med dem som har det värst? Lika lite som det sänker mig att jämföra mig med dem som står ut med sina liv.
Jag borde rycka upp mig! Se livet lite positivt! Jag ska ju på vernissage idag!!
😱
Och så kan jag nynna på en gammal favoritlåt med en av mina första idoler Ulf Lundell:
”Gå ut och var glad din jävel!”🎶🎶
Jag lovar iallafall att försöka☺️det är gott nog.
Och skänk mig gärna en tanke mitt på dan idag.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229