Vardag på riktigt.

Måndag morgon och vardagen är verklig. Även om jag inte har nåt jobb att gå till,tider att passa osv så är ändå vardagen på riktigt. 

Att jag fått må så bra därnere i solen och värmen beror nog inte bara på just det. Nej jag mår så väl av att ha det så kravlöst... Det är när jag slipper alla krav på mig som jag mår som bäst. Och då har jag ändå mest egna krav på mig själv. Det är ingen annan som ställer krav på mig...
Vad säger det om mig??!! Att jag är en lat egoist antar jag!! 
Jag mår som bäst när jag bara behöver tänka på mig själv. Slippa ta ansvar för någon annan,eller åtminstone slippa TRO att allt är mitt ansvar...
Lars ska åka till Stockholm på en stor mässa imorgon och kommer hem på lördag kväll. Jag är redan stressad över att behöva ta ansvar för Bella de dagarna... Bella har alltid varit Lars hund,hans ansvar och jag har bara "hjälpt till" vid behov. Vilket blivit allt svårare ju längre sjukdomsförloppet gått. Hon är en urstark och mycket tjurig o envis drever. Jag har inte mycket att säga till om när jag är ute med henne. Mer än en gång har hon dragit omkull mig. Det gör självklart att min stress och oro för att ta ansvar för henne känns ännu värre. Jag är helt enkelt rädd när jag går ut med henne. Och den rädslan känner nog Bella...
Och den rädslan får mig nu att känna denna stress och oro för de kommande dagarna.
Det är sånt som gör min njutning av att vara i Spanien ännu starkare. Jag smiter ifrån allt ansvar som på något konstigt sätt blivit nånting negativt. I takt med att sjukdomen utvecklar sig negativt så tappar jag även mitt självförtroende och min självkänsla och förmåga att ta egna beslut. Jag blir alltmer osäker och rädd. Och lat. Oduglig. 
Att ta ansvar är numera nånting negativt och olustigt...
Det är märkligt hur ens psyke påverkas av en sån här grej. 
Ja,inte bara ens psyke. Utan även ens självkänsla och förmåga att styra sitt eget liv.
Nu när vi varit i Spanien så har jag ju suttit en del i rullstolen. Jag hade inte kunnat hänga med till stan utan den. Och under själva resandet,på flygplatsen osv så är den en förutsättning för att jag ska klara av set.
Men nånting händer med mig när jag sätter mig i rullstolen. Det är som om jag förlorar ännu mer av mig själv,mitt självförtroende och min självkänsla. När jag sitter i den så lämnar jag bokstavligt talat över hela mig och mitt liv i nån annans händer. Jag fördummar mig själv. Tar inga egna beslut eller lägger mig i hur saker och tings görs eller sköts... Jag sitter där som ett fån och bara låter andra styra både min kropp och mitt inre. Jag hänger bara med...
Jag vet inte varför det blir så. Varför jag blir sån. Det är som att rullstolen blir den som styr ÖVER mig,inte med mig...
Jag vet inte om det bara är negativt,Hahaha!! Jag kommer på mig själv ibland med att tycka att det är rätt skönt när andra styr mig åt olika håll.
Ännu ett bevis på att jag blir alltmer lat???
Nog är det ett märkligt fenomen...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229