Utvilad?

Inatt har jag sovit lite mer än 8 timmar. Då borde jag väl vara utvilad nu kan man tycka. Jag sover väldigt gott över lag just nu. Jag lägger mig tillrätta på kvällen och vaknar oftast i samma ställning på morgonen. Det är ett tecken på att man sover djupt och gott har jag hört.
Kanske är det pga att jag sover så djupt som jag då vaknar med en dundrande huvudvärk?!
Idag var den hemsk!!
Jag sprutade in en tablett innan jag började sondmatas. Jag fick ta en till när jag gick upp.
Att man aldrig får känna sig helt bra. Nog är det märkligt....
Jag har inte fått några biverkningar utav sprutan. Man har ju hört att andra sprutan kan ge lite värre biverkningar än den första. Men jag har inte märkt nånting iallafall.
Jag är så tacksam över att jag fått sprutorna nu. Då kanske jag kan sluta att vara så fruktansvärt rädd. Även om jag inte kommer att ge mig ut i folksamlingar,nej jag tänker inte ens åka till nån affär eller annat ställe där det finns främmande människor. Men kanske vågar jag träffa en del nära o kära på ett litet närmare avstånd snart.
Det viktigaste för mig är ändå att slippa ha ångest och vara så fruktansvärt rädd för att bli smittad. Läkarnas ord på sjukhuset ringer fortfarande i mina öron: ”du klarar inte att få covid och absolut inte en omgång till i respirator.”
Mitt IBM-liv har ju blivit både lättare och mer begränsat sen vi flyttade hit till den här fantastiska lägenheten! Jag trivs så bra här!! Mycket beroende på att det är lättare attlevamedibm här. Och att jag fått så många nya hjälpmedel.
Men ändå känner jag mig lite dämpad och inte helt glad. Det får mig att känna mig otacksam och bortskämd. Jag borde ju känna lycka och glädje!

Men tyvärr är det ju så att trots alla fina hjälpmedel,nytt boende och att det känns lite lättare attlevamedibm så mår jag inte riktigt bra. Tvärtom så känner jag mig mer sjuk än jag nånsin gjort. Jag kan inte beskriva känslan,den bara finns där inom mig och den gnager och skaver...

Jag är svag och jag har ingen energi. Mina svagheter känns ännu svagare än de gjort förut. Jag kan inte resa mig utan mina hjälpmedel. Att gå känns osäkert och stappligt. När jag går utan rollator så känner jag mig rädd.

Jag är trött på att känna mig rädd. Jag är ju rädd för så mycket. Det påverkar mitt mående. Jag mår ännu sämre psykiskt utav att jag är så rädd för allting. Jag känner mig bara ok när jag halvligger i min fåtölj...

Och här kan jag ju inte ligga jämt och ständigt😢

Gillar

Kommentarer