Tyst och tomt...

Jaha...nu är det över... Alla har åkt hem till sitt och jag är ensam kvar i vår lilla stuga. Som plötsligt blev större...
Ebba och hennes pojkvän åkte härifrån redan på förmiddagen igår,men Alma stannade tills tåget skulle ta henne hem till Jönköping vid 18-tiden. Men den stackaren hade sån otur så tåget hade gått sönder och hon fick åka buss istället! Flera extra timmar....
När jag hade lämnat henne vid stationen stannade jag till i affären och köpte några smågrejer som jag kände att jag trots allt ”behövde”. Fast nu när jag är ensam så ”behöver” jag ju egentligen ingenting ifrån affären. Åtminstone inte i matväg... Jag äter sondmat och jag dricker vatten. Det är allt!!
Kan bli sugen på mjölk ibland. Men annars; ingenting.
Nu ska stugan städas! Jag började igår men det går ju inte så fort när jag gör nånting nuförtiden. Så det lär ta hela veckan innan stugan är tillbaka i toppskick igen. Har dessutom en hel del tvätt att ta hand om.
Men jag har ju all tid i världen. Och med tanke på att jag är ensam så känns tiden jag har med ens oändlig. När jag är ensam så styr jag över min egen tid,bestämmer själv när och vad jag vill göra nåt. Egentligen gör jag ju det även när jag omges av människor jag älskar men jag känner oftast att jag vill anpassa mig så att mitt liv passar ihop med deras. Få en harmoni på nåt vis.
När stugan är tillbaka i sitt normala skick har jag bara två planer; att vila och att måla!!
För som jag längtar efter att måla nu!!!
Måtte jag bli klar med städningen snabbt!!
Utan att trötta ut mig för mycket....
Balansgången är svår. Att arbeta och vila lagom. Men jag tänker att så fort jag är klar med storstädningen så blir det inga problem. Då vet jag hur jag ska fördela arbete och vila för att orka så mycket som möjligt.
När jag nu är här i stugan,där jag spenderade tio veckor förra sommaren,så känner jag verkligen hur jag försämrats på knappt ett år. Det är oftast små försämringar som ingen annan ser eller förstår. Men hela min kropp reagerar och känner hur illa det är. Jag är nästan lite osäker på om jag ens ska våga vara här ensam. Men att få mig att backa nu är omöjligt! Aldrig i livet att jag ger upp nu och åker hem igen!!
Förresten så mår jag ju bara ännu sämre hemma!! Där är livet svårare och mer osäkert. Där är huset svårt att leva i. Denna lilla stuga är trots allt betydligt enklare att leva ett normalt liv i. Jag undviker bara vissa saker. Hur enkelt som helst!
Stannar jag dessutom bara inomhus så är det oerhört lätt att bo här!
Men så fort jag går ut så bli det mer osäkert.
Att gå runt på gräsmattan är ett sånt exempel. Att gå på ojämnt underlag är som att spela rysk roulette. Och här kryllar det av kaniner som grävt gropar i halva trädgården så det är som att gå på minerad mark!!
Vi har ett soldäck på andra sidan vår inglasade altan. Där har jag tillbringat många många timmar i en badenbaden! Men det är ju ett avslutat kapitel i mitt liv! Att komma upp ur en solstol är alltför besvärligt och osäkert. Så det går bort. Men nu kommer jag inte ens upp på soldäcket ifrån gräsmattan... Det är ungefär 1 dm nivåskillnad. Och det finns ingenting att hålla sig i,att dra sig upp i...
Detta är svårt att förklara!! Andra begriper inte hur det helt plötsligt har blivit ett problem!! Och dessutom så har vi ett trappsteg mellan ytterdörren och marken utanför - och där kommer jag ju in!?!??? Sånt förundras andra över...🤔
Jag kan inte helt förklara fenomenet. Men en aspekt är att när jag ska gå in i stugan så har jag dörrkarmarna att hålla i och dra mig upp med hjälp av... Och så är det faktiskt så att när jag vant mig vid vissa hinder så är de lättare att forcera! Jag hittar små knep och trix som kroppens minne sen kommer ihåg.
Att ta mig upp ifrån gräset upp till altandäcket är svårt pga att jag inte har nånting att hålla mig i,att stöd ifrån,att få motstånd ifrån,att dra mig upp med hjälp av...
Men kanske hittar jag ett knep under sommaren?
Fast å andra sidan; vad ska jag upp dit och göra?!?!?!?! Jag kan ju ändå inte sätta mig i en solstol!! Och det är solstolar vi har på vårt soldäck.
Soffan är också ett sånt problem. Jag har så svårt att komma upp ifrån den. Nu när vi varit så många har jag undvikit den helt! När jag inte får stor plats,mycket space,så bara går det inte! Men även när jag varit ensam i soffan har jag svårt att ta mig upp. Jag får liksom vända mig om och ställa mig på knä i soffan för att orka få med mig överkroppen upp till stående... Men är jag trött t.ex sent på kvällen så finns inte den kraften. Då får jag vara glad om Lars är här och kan lyfta upp mig.
Så när jag är ensam undviker jag även soffan. Och därmed TVn.
Fast det är inget jag saknar. Det finns ingenting jag vill se på TV ändå. Förr om åren älskade jag Allsång på Skansen! Men det var med Lasse,Anders och Måns! Klarar inte av Sanna!! Och heller inte den som var innan henne...minns inte ens vad hon hette... Så det går bort!
Lotta på Liseberg är ju ett betydligt gladare och mer fartfyllt program. Men mår man inte bra själv så är det jobbigt med glada och käcka människor!!
Så nejtack!
När Lars kommer hit så streamar vi serier och filmer. Vi tittar aldrig på vanlig tv nästan. Så därför saknar jag inte tv-tittandet när jag är ensam.
Jag tror jag kan undvika soffan tills jag får sällskap.
Jag kan sitta vid vårt altanbord om jag lägger min rullstolsdyna på stolen. Annars kommer jag inte upp därifrån heller.
Men varför ska jag sitta där ute själv??!
Nej det finns bara en plats för mig. Det är enda stället där kroppen mår bra och där jag kommer upp någorlunda lätt än.
Och det är i min säng!!
Jag tillbringar mina dagar i sängen!! Om jag inte städar eller grejar med nåt vettigt. Snart ska jag måla!!
Då kommer jag att alternera att
• måla
• ligga i sängen och äta och vila
Och som jag längtar tills jag bara har de båda alternativen!!!
Men så länge stugan bär spår av helgen så kommer jag inte att plocka fram några målargrejer. Bäst jag sätter fart med städandet! Ökar hastigheten på pumpen!!
Skynda! Skynda!!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229