Trevlig kväll!

Det känns som att vi börjar lätta upp lite på vår isolering. I helgen var ju svärföräldrarna här och ikväll har min svägerska o svåger varit här. Det känns som att vi skötte det på ett bra och så säkert sätt som möjligt så jag är inte så rädd faktiskt.
Det var väldigt trevligt att träffa några andra att prata och skratta med. Man är ju inte bortskämd med det precis. Och jag som helst inte pratar i telefon heller jag pratar ju bara med Lars och Alma. Och hemtjänstpersonalen förstås!
Men annars är mina sociala kontakter obefintliga i stort sett. Och på ett sätt tycker ju jag att det är ganska skönt. Ett fysiskt möte med prat och skratt och faktiskt även en slags spändhet,gör mig väldigt trött. Jag spänner mig och jag anstränger mig hårt för att visa min bästa sida. Inte visa svaghet och helst dölja hur jag mår. Det tar på krafterna.
Ikväll slog tröttheten till så fort jag pustat ut efter att dörren stängts bakom våra gäster. Ja jag säger pustat ut. För jag hade varit spänd och verkligen sett till att jag var alert och var med i samtalen och så mycket ”som vanligt” jag bara orkade försöka vara. Men jag tror ingen förstår vad som krävs av mig för att klara av det.
Jag fattar det knappt själv förrän luften går ur mig när jag blir själv igen. Ikväll blev det mest tydligt när jag la mig ner i sängen. Jag känner mig helt urlakad.
Men då har jag ju även haft en ganska lång hostomgång här precis innan jag la mig dessutom.
Men skit samma ifall jag är trött och känner mig urlakad!! Vi har haft en jättetrevlig kväll och det är värt så mycket för mig!

Gillar