Tjurkärring!

Jag vaknade vid 6 idag. Lika bra att koppla mig till pumpen direkt så jag "blir av med" ätandet och kan gå upp och börja dagen så snart som möjligt. Jag får i mig en hel flaska här i sängen varje morgon,det innebär alltså att jag ligger kvar i sängen i 1,5 timme efter jag vaknat. Lång tid att morna mig på!! Men jag har ju oftast ett eller ett par mail att svara på och sen brukar jag läsa Aftonbladet och kolla Facebook mm. Det är ganska skönt. Jag uppskattar det ännu mer nu efter förra veckan då detta inte funkade eftersom jag tog hand om Bella på morgonen.

Jag skrev ju igår om att jag gått uppför trappan många gånger. Det är inte roligt alls det där med trappor! På sistone har det blivit ännu värre. Det tar en evig tid för mig att gå upp. Jag bär mig tokigt åt och det ser nog knäppt ut. Jag går krokigt,sätter händerna på ett trappsteg en bit upp och flyttar sakta upp ena foten ett steg och låter nästa följa efter. Att lyfta högerbenet är som att lyfta en säck cement. Tungt.
Man kan säga att tålamod är nånting jag blivit tvingad att ha. Det är bara att gilla läget! Allt tar tid!! Lång tid!!
Även om jag planerar och tänker på att jag ska försöka undvika att gå i trappan i onödan så funkar det inte varje dag. Vissa dagar blir det mer "spring" än det borde. Men jag vägrar ge mig. Jag avskyr att vänta på att nån vänlig själ kommer hem och med lätthet kan springa upp eller ner för att hämta det jag behöver! Jag verkligen hatar att vara så hjälplös! Så jag tjurar och gör själv!! Och får kanske lida för det ibland men jag tänker inte ge upp än. Då kan jag ju lika gärna ge upp allt. Låta sjukdomen ta över och verkligen styra mitt liv! Så länge jag kan tänker jag ge den en match. Den ska inte vinna så lätt! 
Detta är så otypiskt mig!! Jag har alltid varit den som gett upp så fort det blivit lite jobbigt. Men nånting har hänt. Jag kämpar emot nu. Jag har blivit kallad "kämpe" under den här resan men inte riktigt kunnat ta till mig det. Jag ser mig inte som en kämpe. Jag ger ju alltid upp...
Men nu börjar jag förstå att det finns en liten kämpe härinne nånstans. På nåt vis så kämpar jag emot sjukdomen och dess följder. På mitt vis. Kanske inte på samma vis som riktiga kämpar skulle gjort. Men på ett tjurigt och trotsigt sätt. För jag ser mig kanske mer som en tjurig och trotsig kärring än en cool kämpe,hahaha!!! Det låter ju onekligen tuffare att vara en kämpe istället för en tjurkärring
Men vad jag än är och kallas så tänker jag inte låta IBM ta över fullständigt. Jag tänker inte bli ett kolli som ligger här och väntar på att andra ska göra saker åt mig. Jag kan själv! (Visst låter jag som en trotsig 3-åring??!)
Så länge jag orkar tänker jag försöka. Om jag inte lyckas får jag väl be om hjälp då.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229