Tjatig?

Jag kanske öste på lite för mycket igår. Flera inlägg plus illustrationer... Var visst riktigt på hugget
Jag gav mig ut och handlade sen. Och jag tänker inte beklaga mig mer över hur det var. Men jag var väl lite mer förnuftig och lyssnade åtminstone lite grann på min kropp.

Men nu ska jag berätta om en jättekonstig försämring!! Det låter helt sjukt!

(och det är det ju också hihi)

Jag tog fram min vinterjacka häromdan. Jag har haft den i flera år men den är inte sliten och den är såpass neutral så den är inte ens omodern. Den får hänga med denna vintern också! Jag är ju ute så sällan så...

Jackan har två fyrkantiga fickor framme på magen,med ett litet lock över. Bra fickor. Rymliga. 

Första dagen jag hade den på mig kände jag det konstiga men tänkte att jag nog inbillade mig. Igår var det dags igen. 

Jag la ner nycklar och lypsyl i den vänstra fickan. När jag parkerat och gått ur bilen skulle jag ta lite lypsyl. Jag lyfte vänsterarmen för att hämta upp det...men fick ta i och verkligen koncentrera mig på att orka lyfta upp armen såpass högt så jag
kunde sticka ner den i fickan. När väl handen nått lypsylen så var den alldeles matt och skakig,jag fick ingen kontroll på den. Att greppa den lilla lilla lypsylen var nästintill omöjligt,jag orkade inte spänna fingrarna om den lilla lilla lypsylen...

Att hala upp armen ur fickan igen var minst lika arbetsamt.

Det där bekymrar mig lite. Är det såhär det ska bli nu... Jag har fortfarande känslan av ett spännband runt överarmen,det verkar aldrig släppa. Inte ens nu,efter en natts sömn. 

Jag har även fått fram mina vinterskor. Det är ett par låga boots. Lätta att kliva i,bara en liten dragkedja att dra upp på insidan. Ett skohorn till hjälp och sen sätter jag mig på toalettstolen för att knäppa dragkedjan. De känns inte särskilt
tunga men i jämförelse med sneakers och liknande så är de såklart lite tyngre... Hursomhelst så är de tydligen för tunga för att jag obehindrat ska kunna lyfta upp åtminstone det högra benet. Det blir att jag släpar foten efter mig lite... Jag känner
mig klumpig och skäms lite. Jag tycker inte alltid att kryckan är ett tillräckligt stöd. Jag stapplar till ibland och det känns osäkert.

Rollator snurrar i mitt huvud men mitt motstånd är för stort. Det känns pinsamt. Ja,jag hör hur dumt det låter. Men det är så jag känner.

Usch denna vedervärdiga årstid är här och jag mår så dåligt av det. Har alltid avskytt den men med dessa fysiska försämringar så känns det ju inte bättre direkt. 

Och hur positiv jag än försökte låta i nåt av mina inlägg igår så har jag svårt att verkligen känna så. Jag skrev nog mest så för att uppväga allt det negativa jag skrivit tidigare. På riktigt så ser jag inget positivt i mitt liv just nu. Inte i mitt
vardagsliv iallafall. I mitt liv i stort ser jag självklart mycket positivt. Särskilt de där fyra guldklimparna som kallas mina barn❤️

Egentligen har jag lite mer skit att spy ur mig men det får räcka nu. Orkar inte hålla mobilen längre...

Nu får vi njuta av att det är lördag istället!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229