Tankar och funderingar i arla morgonstund

Jag har återigen sovit i soffan. Det är helt ok,man sover rätt gött här. Dock vaknar jag tidigt,runt 05 både igår och idag.
Igår gick jag mest runt och plockade och småstädade. Vi har ju inte gjort i ordning vår altan inför sommaren än. Den var lite stökig så jag har förberett den för en rejäl städning som Lars får hjälpa mig med.
Men jag tog mig även tid till att sitta och måla lite akvarell. Det är nåt med det där målandet som drar och sliter i mig hela tiden...
Min äldste son tittade förbi en runda. Det kändes som en evighet sen vi sågs. Vi satt och pratade en bra stund. Det var mysigt.
Sen kom en granne upp. Vi har inte träffats på länge trots att vi bor så nära. Varför blir det så?! Det är ju så enkelt! Förr,när både våra och deras döttrar var små,sprang vi till varann i tid o otid. Umgicks jättemycket. 
Vi hade också mycket att prata om!! Det var så himla mysigt och skoj!!
På kvällen gick jag ner till henne och hennes gubbe och höll dem sällskap när de grillade och åt. Vi satt ute. Helt underbart!! 
Finns det nåt härligare än de här första kvällarna om våren,försommaren...?? 
Men jag stannade inte så länge,behövde äta en gång till. Så min väninna följde mig hem trots att det bara är tvärs över gatan. Men jag hade glömt min krycka i Lars bil och det är uppförsbacke...jag kände mig väldigt osäker. 
Dessutom hade hennes man fått lyfta upp mig två gånger för att jag inte kom upp ifrån stolar...
Det är nånting som hänt på sistone. Återigen är det en försämring som blivit alltmer tydlig. Det är det här med att komma upp ifrån sittande. Från en stol,en soffa eller nåt liknande. Det känns i hela kroppen liksom. Det är som att det tar stopp... Det är en märklig känsla. 
Men av erfarenhet så vet jag att om ett tag så har min kropp (som antagligen styrs av min hjärna...) hittat ett nytt sätt att tackla problemet. Jag hittar små knep och trix för att kringgå och besegra problemet. Utmaningen. Och snart blir det det som är mitt normala beteende. 
Det är svårt för andra att förstå. De ser ju bara att jag minsann kommer upp. De ser inte att jag ändrat sätt och tar i på ett annat vis än jag gjort tidigare. 
Och när ett nytt problem dyker upp,som nu t.ex,så känner jag mig lite misstrodd. Det känns som att en del tror att jag "känner efter" och tycker att det bara borde vara att göra som jag alltid gjort. De ser inte att jag ändrat beteende flera gånger under försämringens gång. För jag har löst problemet för att jag behöver ett resultat. Och resultatet ska vara detsamma som det alltid varit,det är bara resan dit som blir annorlunda allt eftersom. Men så länge jag visar samma resultat så ser eller vet ingen hur mycket jag kämpat för att nå dit.
Det är både hjärnan och kroppen som arbetat tillsammans för att nå det där resultatet. 
När jag märker att nånting blivit svårare,t.ex att komma upp ur soffan,så börjar min hjärna att arbeta på högvarv! "Hur ska jag vrida kroppen för att jag ska få mina fungerande muskler att lösa detta på egen hand?" 
Ja,nu är jag väl inte riktigt medveten om att hjärnan snurrar på och tänker just såhär. Men när jag tänker efter så både ser och känner jag att det är så det är...eller borde vara...rent logiskt....men vad vet jag...är ju ingen hjärnkirurg 
När hjärnan snurrat ett par varv så hittar den en slags lösning som jag testar. Ibland fungerar den. Då är allt bra. Då registrerar hjärnan detta och så klarar jag problemet nästa gång det dyker upp.
Ibland fungerar det inte. Då får hjärnan snurra lite till. Till slut har den hittat en lösning och då gäller det att den skickar ut rätt signaler till de muskler som fortfarande fungerar. Så förhoppningsvis minns de sen hur problemet löstes förra gången. 
Och vips!! Så kan jag resa mig utan att någon utomstående märker att jag ändrat sätt!!
Visst är det magiskt????
Man kan inte annat än bli imponerad av hur kroppen fungerar. 
På sistone har jag blivit alltmer fascinerad av våra kroppar!! Vilken uppfinning va?! Tänk att vara ingenjör och komma på nåt sånt?!
Ta detta med hålet för knappen! När knappen flög ut så såg jag in i ett hål stort som en femkrona ungefär!! Idag har det gått ihop så att det sluter till kring den nya knappen (där slangen hänger) precis lagom mycket så att jag kan snurra på den. Så att den inte växer fast hihi. 
Men visst är det häftigt?! 
Jag tycker det är supercool!
Nu ska jag ta mig upp ur soffan på mitt nya sätt (har fått ändra en del eftersom nånting hänt under de tre veckor som jag varit borta ifrån just det problemet. När vi kom hem kunde jag inte ta mig upp ur soffan,men efter några justeringar så har jag alltså hittat ett nytt sätt. Allt är frid och fröjd!)
Jag ska gå på toa,och trots att jag har en förhöjd toasits härhemma så hade det blivit svårare att ta mig upp även ifrån den,och hoppas att jag kommer upp därifrån. Det är tur att vi har handfat och dörrkarm i omedelbar närhet så att jag kan dra mig upp. 
På toan på övervåningen har jag både förhöjd toasits OCH armstöd. Men ändå satt jag kvar på deb där toaletten jättelänge första morgonen hemma. Jag kämpade och slet. Trodde aldrig jag skulle komma upp. Till slut kom jag på att jag skulle ta av mig strumporna för att få lite mer fäste. Då gick det.
Det har jag märkt flera gånger;  att när jag ska resa mig från t.ex en stol så vinklar jag ju ut benen som en giraff som äter gräs ungefär. Då får jag mer kraft att skjuta ifrån liksom... Men har jag hala sockar på mig så glider ju fötterna iväg utåt... Det kan bli ett otäckt fall framåt om jag inte får stopp på dem!!
Kanske borde jag skaffa halksockar??!
Eller såna där snygga sockiplast???

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229