Stolthet??

Det här går inte!! Trots mina sväljsvårigheter så måste jag svälja stoltheten och låta andra människor hjälpa mig!! Men det är så svårt. Det gör så ont. Det tar på självförtroendet. På självkänslan. Jag orkar inte med fler nederlag. 
Min kära svägerska har erbjudit sig att komma och gå ut med Bella åt mig nu när Lars är borta. Jag slog ifrån mig det direkt! Kände mig nästan kränkt (trots att jag inte tillhör den kränkta generationen,tack o lov!!) Vad är jag för en människa om jag låter nån annan gå upp extra tidigt för att åka ända ut till mig och ta ut VÅR hund???! När jag är hemma! 
Aldrig i helvete!! 
Jag klarar inte av att ta emot den hjälpen. Även om jag vet att varken min svägerska eller svärmor,vän/granne skulle se ner på mig om jag bad om hjälp. Det är bara i mitt huvud. Mina känslor...
Så kaxigt har jag tackat nej till all hjälp.
Ska bevisa för hela världen att jag inte är nån hopplös,värdelös,andra klassens människa! Jag kan själv!!
Har alltid varit stolt över att jag klarat ta mig igenom många motgångar i mitt liv. Och gått starkare ut ur dem...
Men så gick jag ut med Bella ikväll. Hon är stark och envis. Hon vet att jag är osäker...
För det första fick jag knappt på kopplet. Och sen skulle vi gå en runda. I mörkret. På ojämnt underlag... Hon fick nöja sig med att vi gick i vår trädgård. Jag hade tänt upp så mycket lampor som möjligt för att se nånting...
Jag vet inte hur många gånger jag höll på att stupa! Falla som en fura! Pladask!!
Jag var så rädd. Jag fick nästan panik. Kände att jag fixar inte detta. Jag klarar det inte!!
Till slut fick jag med henne till vår altan,den ligger bara ett trappsteg ifrån backen. Jag klarar inte av att gå med henne i trappan. Varken upp eller ner. Hon är för stark. Och för envis. 
När vi äntligen kommit in och jag gett henne mat så bröt jag ihop!! Jag bara grät!! Jag blir så ledsen när jag är så fruktansvärt värdelös!!
Jag fick svälja min stolthet. Det var INTE lätt!! Jag har ju stora sväljproblem i vanliga fall men att svälja stoltheten var nog det värsta jag försökt svälja...
Men när jag lugnat ner mig lite så svalde jag hårt och ringde världens bästa svägerska och sa att jag nog får ta emot den där hjälpen trots allt. Sen bröt jag ihop igen.
Fy vad svårt det är att be om hjälp. Jag mår nästan illa när jag tänker på det...jag känner mig så värdelös.  Min självkänsla är definitivt i botten nu. Men vad brukar hända när jag nått botten???? 
Just det. Jag fylls av beslutsamhet och brukar kunna kravla mig upp igen. Åtminstone en bit...
Stoltheten är svald. Det gick trögt men nu tror jag den äntligen slunkit ner.
Imorgonbitti kommer Katarina och går ut med Bella åt mig❤️Världens bästa svägerska!! Det är min Katarina det❤️❤️❤️

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229