Slapp söndag!

Idag har jag inte mått lika illa och smärtan har varit hanterbar. Så det har varit en ok dag. Vi har inte ansträngt oss nämnvärt.
Men plötsligt knackade det på dörren! Det är vi inte vana vid här i vårt nya boende. Jag tror inte vi fått några spontanbesök på hela tiden vi bott här.
Innan jag berättar om besöket så måste jag häva ur mig nåt irriterande!!
Varför?!?! Varför får man sällsynta spontanbesök precis de gånger när kaffet är slut,när man inte bäddat,när det är stökigare än nånsin???
Eller som idag!!
På diskbänken stod disk och på spisen stod en flötig stekpanna. Det var ovanligt stökigt.
Igår tog jag det sista kaffefiltret så i morse tog jag hushållspapper istället. Tänkte att det nog skulle funka. Och det gjorde det. Men när Lars tog en klunk sa han: fan vad kaffet smakar konstigt!
Så det fick vi slå ut och han kokade te istället.
Hursomhelst så knackade det på dörren och in kom våra kära grannar och vänner ifrån vår egentliga hemby Tokarp! Där vi bott i 27 år och som ju faktiskt är ”hemma” för oss. Våra vänner bor i huset bredvid och vi har ett sånt där härligt enkelt och kravlöst förhållande. Det är dit vi går om nånting i vårt skafferi eller kyl är slut. Och tvärtom! Vi brukar skoja om att vi delar skafferi!
De senaste åren sen jag blev sjuk och grannfrun gått i pension har vår nära vänskap blivit djupare och mer frekvent.
Jag saknar att träffas spontant ute i trädgården och prata bort en stund. Eller att sticka över och låna kaffefilter😉om det tagit slut.
Men idag kom de hit på ett spontanbesök! Och det var jätteskoj!
De hade med sig en bukett sommarblommor som var plockade i vår fina lilla by Tokarp❤️

Usch så ledsamt det plötsligt kändes att vi inte längre bor där och att vi kommer att göra oss av med huset där…😢
Trots att vi inte kunde bjuda på kaffe så hade vi en trevlig stund med mycket prat och skratt. Det gjorde min dag!!
Tyvärr så tog det på mina krafter. Framför allt musklerna som sköter lungorna. Eller vad det nu är som får luften att ta slut när jag talat en stund. Och som gör att mina läppar blir allt mer slappa så att jag inte kan tala tydligt. Så börjar jag tänka på det och vill inte att det ska märkas så väl. Jag försöker anstränga mig att prata så tydligt och fint jag bara kan men det blir nästan värre av det.
Det är så ledsamt och tråkigt att det är såhär. Jag klarar inte av att träffa människor verkar det som. Helst ska jag väl sitta ensam i ett rum och inte prata med nån…. Då kanske jag mår bra!!
Kanske………

Gillar

Kommentarer