Sån är jag!

Det är så märkligt om kvällarna. När jag lägger mig är jag jättetrött. När jag sen bloggar går ögonen nästan i kors... Men när jag släcker och sätter igång boken,lägger mig tillrätta,då är det lögn att somna!! Jag ligger inte skönt..blir rastlös. Varm. Fryser. Ja allt utom att komma till ro och somna. Så ofta blir klockan över tolv...det är ju så himla onödigt!

Men jag vaknar tidigt och kopplar mig till pumpen. Kan ligga här och småslumra lite innan jag vaknar upp helt.
Idag tänker jag bara "äta" en halv påse här i sängen. Jag kom i otakt igår så jag fick bara i mig 2,5 påse istället för 3.
Jag har lite ont i kroppen idag. Det gick inte över när jag sov. Synd... Det är främst de så svaga musklerna i mitt högerben som är ömma och värker. Värken går upp genom skinkan till svanken. Det blev nog lite väl mycket bilkörning OCH promenerande igår. Idag måste jag ta det lite lugnare. Jag måste städa klart bara.
För ett tag sen kom vi ju igång med vår Facebookgrupp Kvinnor och män med inklusionskroppsmyosit. Vi har fått en hel del nya medlemmar. Det är verkligen jätteskoj att vi med denna märkliga sjukdom (och våra anhöriga) kan hitta varandra och utbyta erfarenheter,tips och annat. Men som jag skrivit tidigare; jag orkar inte riktigt med att engagera mig där. Jag vet inte varför jag tycker det känns betungande...eller,jo jag vet kanske.. men det är jobbigt att erkänna.
Jag blir oerhört stressad över att läsa hur mycket andra tränar. Vilken hjälp de får. Hur de engagerar sig för att förbättra sin situation. Heja dem!!! 
Men jag orkar inte!!! 
Då får jag dåligt samvete och känner mig ännu mer värdelös som inte kämpar mer. Det är då stressen kommer...
Jag får nästan lust att bara lägga mig ner och låta sjukdomen äta upp mig. För mig är det fullt tillräckligt att gå upp varje morgon och ta mig igenom dagen i min egen takt. Att ha ett träningsprogram,tider att passa var och varannan dag skulle lätt knäcka mig. Jag orkar inte. Jag hatar sånt!! Jag vill inte ingå i en grupp av människor med liknande besvär och träna tillsammans med dem. Jämföra sig. Känna sig ännu mer värdelös om jag inte lyckas med samma prestationer som nån annan. 
Jag vill inte träna själv heller. Jag skulle tävla mot mig själv och bli frustrerad om jag inte förbättrade mig som jag föreställt mig.
Nej jag orkar bara inte!!
Orkar inte träna. Inte engagera mig. Inte vara aktiv i grupper. 
Jag har fullt upp med mig själv!!
Jag mår bäst när jag får göra saker som tillfredsställer mig,eller åtminstone resultatet. Att vara ensam hemma och städa,fixa o dona,pyssla och hålla på - DET är min grej!! Det håller mig igång. Både fysiskt och psykiskt. Jag mår som bäst inombords när jag gjort fint eller mysigt nånstans. När jag lagat nåt gott. Bakat. Sytt. Målat?? 
Så egentligen håller jag igång och rör på mig väldigt mycket. Det är bara det att jag gör det här hemma. I vardagen. Inte under ordnade former med nån som talar om för mig vad jag ska göra. Och nånstans dit jag måste ta mig,köra bil,hitta parkering,gå en längre sträcka. Stressa för att hinna. Sen gå tillbaka till bilen,köra hem. Duscha. Ja sen skulle den dagen vara förstörd för mig!!! Att ta sig till och ifrån träningsmöjligheterna skulle ju vara mer ansträngande än att träna. Och ta en evig tid!! Så för mig känns det som att även om själva träningen vore bra för mig så skulle allt det som krävs av mig för att genomföra träningen äta upp det goda med själva träningen.
Därför håller jag igång här hemma. På MITT sätt. Med sånt som jag tycker är kul och som ger mig nånting. Ett slags tillfredsställelse. Nåt som får mig att känna mig nöjd med mig själv. Jag bestämmer själv takten. Kan vila och ta pauser när jag vill och behöver. Vissa dagar kör jag på för hårt,då får dagen därpå bli lugnare. 
Men det viktigaste av allt:
Jag aktiverar mig för min egen skull. Jag gör det jag tycker är roligt. Och det jag är bra på. Det gör mig både glad och nöjd.
Men i andra människors ögon så duger inte det. Det är därför jag känner mig så stressad och värdelös när andra berättar hur mycket de tränar och är med på både det ena och det andra. De tycker säkert att det är skoj. Blir piggare av det. Och gladare. Men det skulle inte jag bli. Det knyter sig i magen på mig bara jag tänker på det. En klump av stress kluckar runt där inne av bara tanken.
Det kan ju inte vara det som är meningen.
Så därför håller jag mig medvetet borta ifrån konversationer och tips i vår facebookgrupp. Jag läser dem ibland. Men oftast undviker jag dem. Orkar inte...
Ja tänk så olika vi är. Och hur olika vi reagerar på när nånting livsavgörande drabbar oss. Att jag skulle bli sån här och känna så här är ingen överraskning för mig. Detta är Jag. Jag har alltid varit lite sån här. Är ingen föreningsmänniska som gör saker i grupp. Är heller ingen träningsmänniska. När jag tränat har jag helst tränat själv på mina egna villkor. 
För det är sån jag är helt enkelt.
Att jag reagerar såhär,ned stress och en känsla av att vara värdelös,när jag ser vad andra sysselsätter sig med och orkar göra är heller ingen överraskning. Jag vägrade att gå med i Facebook av just den anledningen från början. Jag visste att jag skulle bli stressad av att se hur mycket andra människor gjorde. Vad de lagade för mat och vad de engegerade sig i.
Jag gick inte med förrän jag kände att jag hade det där under kontroll. Jag visste att jag inte skulle kunna leva upp till alla andras levnadssätt. Då kunde jag läsa om andra människors perfekta liv utan att må dåligt. Men nu kommer den känslan tillbaka. Fast nu handlar det om att jag inte tränar och motverkar min sjukdom lika mycket som andra människor gör.
Och återigen känner jag mig stressad och värdelös. 
Det har ingenting med IBM att göra. Det är bara sån jag är helt enkelt.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229