..och tillbaka i stugan igen.

Ja det blev bara en halv dags besök därhemma. Jag åt den andra halvan av flaskan lite saktare än den första och jag var uppe och grejade lite emellan. Det mådde jag betydligt bättre utav.
Jag packade ihop mina målargrejer och en del annat som jag tror att jag kommer att ”behöva” här i stugan. Min käre sambo och lika käre son var väldigt tveksamma till att jag verkligen skulle ”behöva” det jag ville ha med mig. De kom med flera gliringar och kommentarer om mina prylar som jag släpar runt.
”Jaja,de förstår inte bättre!”
Så jag har överseende med deras okunskap😉
För mig är det viktiga grejer,hihi.
Fast det viktigaste vi tog med oss hit ner var ändå min älskade kära tRULLsa!! Min elscooter som ger mig den frihet jag saknat under några år.
Lars bytte sin bil mot firmans lilla lastbil och han och Marcus kämpade för att få upp tRULLsan på flaket. Det var väldigt brant att putta upp den men vi har några ramper som de använde.
Med många spännband stod den sen stadigt där bak. Och vi packade in oss för att återigen åka till stugan.
Det är absolut inget fel på lastbilen. Men i jämförelse med Lars bil och hans underbart sköna säten så är den inte så skön att sitta i... Inte när det handlar om en timme och en kvart...
Jag hade ont nästan överallt. I nacken. I axlarna. I låren och skinkorna. Men framför allt kring bålen!! Det är det där med att sitta rakt upp o ner... Och dessutom så ”stumt”,så rakt och så hårt som man sitter i den lilla lastbilen...
De sista fem milen kämpade jag hårt för att inte skrika rakt ut till Lars: ”STANNA BILEN!!!”
Men det gjorde jag såklart inte.
Jag vill ju inte visa min svaghet ens för honom.
En annan sak som gjorde mig bedrövad under den där eländiga hitresan var att jag såg min spegelbild flera gånger. Och det är verkligen ingen rolig historia!!
eller så är det det det är?????!
I sidospegeln såg jag mig själv så fort jag råkade kasta en blick åt höger. Och då såg jag hur mycket min mungipa har trillat ner. Spänsten i överläppen är helt borta. Och det drar ner hela kinden och även ögat... Det är sorgligt att se. Jag blir så himla ledsen.
När jag var hemma träffade jag min granne som jag brukar prata med var o varannan dag. Vi satt och pratade en stund och då kände jag hur det blev allt jobbigare. Dels så tar verkligen luften slut. Även om min läkare säger att jag ska glömma LAM nu så känner jag ju att luften inte räcker lika länge som den gjorde förr.
Men så kände jag även hur jag inte orkar dela på mina läppar...eller hur jag nu ska förklara... Men den sidan av munnen som har ramlat ner har väl förlorat styrkan i alla musklerna. Så när jag ska prata,eller skratta,så måste jag ju även sära på läpparna för att ljud ska komma ut. Men läpparna är som ihopväxta! Jag orkar inte dela på dem...
Just nu ligger jag här och öppnar vänster sida av munnen,det går bra👍🏼 Sen försöker jag skicka signaler till musklerna i läpparna på högra sidan.
Det finns ingen som helst kontakt mellan dem...
Och tillbaka till mitt samtal med min granne. När vi pratat en liten stund blev jag trött. Luften började ta slut och kan ni fatta??!
Att prata utan att kunna sära på läpparna i halva munnen blir inte bra. Det blev totalt snedvridet och dumt.
Och alla de här små motgångarna fick mitt humör att sjunka rejält och jag är inte riktigt lika nöjd med tillvaron ikväll som jag varit innan.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229