Nytt försök!

Jag borde inte blogga på kvällarna. Jag blir ju så otroligt trött när jag skrivit en stund. Igår höll jag på att somna och skrev så konstigt under nån halvslummer. Jag fick radera det för det var bara jättekonstigt.
Men nu har jag sovit i ungefär sex timmar och känner mig lite piggare.
Jag måste ”prata” om det här med just pratandet.... Det är ett jobbigt kapitel. Det är pinsamt och det känns sorgligt. Jag är på riktigt ledsen över att mitt tal blivit som det blivit. Jag önskar ibland att jag slapp träffa folk så att jag därmed slapp prata och behöva skämmas. Men jag älskar ju att träffa folk! Vänner från förr. Nyfunna vänner. Alla mina goda vänner som faktiskt fortfarande verkar VILJA träffa mig! Något som förvånar mig... Jag har ju ingenting att ge längre. Jag är bara ett skal av det jag en gång var.
När mina väninnor var här igår så försökte jag ignorera den där känslan av skam som infann sig så fort jag öppnade munnen. Och trots att jag kände mig väldigt trygg i just deras sällskap så spred sig en osäkerhet inom mig när jag skulle säga nånting. Jag vet inte om jag är mest arg😡 eller ledsen😢 över hur mitt liv blivit.
Att umgås med så goda väninnor som jag känt sen jag var 16 och 17 år,är som sagt både tryggt men samtidigt så tänker jag: ”undrar vad de tänker när de ser mig och hör mig?” Det är ju så uppenbart att jag inte är samma lättsamma och pratglada Ursula som jag varit under vår 35-åriga vänskap. Jag har förändrats så mycket. Och förändringarna är långtifrån positiva...
Rent allmänt så konstaterar jag att jag återigen går igenom en tung försämringsperiod. Men jag var beredd. Jag visste att den skulle komma. Jag visste dock inte på vilket sätt.
För under min sjukdomshistoria så är just hösten den tiden då försämringarna kommer. Eller åtminstone blir allt tydligare för mig. Det är sorgligt.... För hösten har alltid varit ”min” årstid. Den tiden på året då jag lugnat ner mig. Låtit saker och ting ta sin tid. Jag har boat in mig med kuddar,filtar och massa tända ljus. Mys!!
Nu vågar jag knappt tända ljus längre för jag kan inte blåsa ut dem. Mina läppar går inte att spänna så att jag kan blåsa ut luft och rikta den åt nåt håll. Istället blir det ett ”brffl.....”
Jag njöt ändå av att ha mina goda,kära väninnor här igår. Jag kämpade för att ignorera känslan av att vara för sjuk,vilket ändå är svårt att dölja när man tar emot sina vänner liggande i sin säng... Det är ju inte riktigt friskt.
Idag får jag nog vila en del. Kanske måste handla. Men i övrigt så blir det vila.
För att jag måste.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229