Nya tag...?

Jag har varit hos kuratorn. Det blev ett mycket bra samtal. Jag pratade på som om jag fick betalt/ord!! Är helt slut nu! Men jag fick även väldigt bra feedback ifrån henne. Mycket att tänka på nu...
Hon fick mig att inse att jag går runt och skyddar alla ifrån verkliga eller inbillade känslor. Jag går runt och "tror" att mina närmaste tycker och känner på ett visst sätt,jag tror mig veta hur de kommer att reagera eller känna om de får veta
hur jag egentligen mår. Och det vill jag skydda dem ifrån så därför visar jag inte upp hur illa det verkligen är... Vem mår bäst av det?? Och sämst?! Det är nånting jag måste fundera på. Hon fick mig också att kanske se att det inte är Mitt ansvar
att se till att alla runtomkring mig mår bra och det är (för det mesta) inte mitt fel om de mår dåligt... 

Om jag börjar tänka lite mer i de här banorna så kanske min stress och ständigt dåliga samvete kan minska något... Kanske. 

Jag kan ju åtminstone börja lite...

Men sen pratade jag om hur jag egentligen mår. Det har jag aldrig gjort innan. Ni som följer mig kanske tror att jag berättar allt eftersom jag är väldigt öppen och ärlig (eller????) här i bloggen. Men ni ska veta att det jag berättar här är bara det
yttersta skrapet... Inom mig finns det så mycket mer. Sånt jag inte orkar tänka på själv ens.

Mitt fysiska dåliga mående ihop med hur det påverkar mitt psykiska mående är skit!! Milt uttryckt...

Vad jag än gör så är det mina svaga,ja nästan obefintliga muskler som påminner mig om allt det där jag inte kan och orkar längre. Och varje påminnelse är som ett slag i magen!! Det gör ont. Jag tappar nästan andan av förtvivlan och ångest.

Kanske måste jag börja berätta för min omgivning hur jag mår...jag kanske inte ska skydda dem längre. 

Men jag är så rädd att göra dem jag älskar oroliga. Jag vill inte att de ska grubbla över mig och hur jag mår. Ta mina barn; de lever intensiva liv med arbete,plugg,träning och vänner. De är vuxna (ja nästan) och har nog med sina egna liv och bekymmer.
Jag vill inte att de ska ha mig som ett orosmoln som skymmer emellanåt. Visst,de vet att jag är sjuk. Men så länge de inte vet hur jävla dåligt jag mår så tänker jag att då är det lugnt. Om jag låter bli att prata om det,men nej jag tänker INTE skoja
om det fler gånger!,så tänker jag att de glömmer att jag är sjuk. Så det är därför jag tänkt att det är bättre att hålla käft. På det viset skyddar jag dem.

Som den hönsmamma,curlingmorsa jag är.

Detsamma gäller Lars. Jag går här hemma hela dagarna. Mår för det mesta rätt kass. Men när han kommer hem så klistrar jag på ett leende,skojar och skrattar om allt och ingenting. Vi kollar på tv och har det oftast skitkul om kvällarna. Vi har en viss
jargong och skämtar mycket på vårt eget sätt. 

Och när han kommer hem framåt kvällen så ör jag klar med dagens bestyr. Ligger i regel redan uppkopplad i soffan och där ligger jag sen resten av kvällen. Då ser han inte hur jag mår. Och jag säger inget heller. Vill inte förstöra våra mysiga och fnittriga
stunder i tv-soffan... Jag skyddar honom ifrån min verklighet.

Det är så jag gör. Vill inte att andra ska lida för min skull. Har alltid trott att det är det rätta. Har alltid varit sån... Att jag blivit sjuk har ingenting med det att göra. Jag mår hellre dåligt själv än ser andra göra det. Jag har alltid skyddat
mina älskade. På mitt sätt.

Men sjukdomen och allt vad den innebär har ju gett detta skyddande en annan dimension. 

Jag har inte riktigt fattat detta förrän nu. Det känns konstigt... Som en aha-upplevelse...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229