Ny dag,gamla tankar

Jag kan inte skylla mitt beteende enbart på att jag blivit sjuk. Nej en del av det som jag får kritik för är faktiskt en del av min personlighet. Mina barn tycker ju att jag isolerar mig,de tycker att jag borde ge mig ut mer och kanske delta i olika
social sammanhang.
Men det är ju inte min grej. Har aldrig varit. Jag har alltid trivts med att vara hemma. Slippa ha tider att passa och vara engegerad. Att det blivit en allt tydligare egenskap i och med att jag blivit sjuk är kanske inte så konstigt.

Även när jag var frisk kunde jag stressa upp mig inför ett egentligen roligt socialt möte.

Och jag lovar; det är nog inte många som uppskattat och haft så roligt som jag när jag väl kommit iväg. 

Min sambo har mer än en gång sagt det till mig när jag väl kommit hem: "du tycker ju att det är så roligt att gå iväg på sånt här så varför är du så negativ innan??"

Jag vet inte...

Kanske är jag bara bekväm.

Jag pratade med Ebba i telefonen om detta igår. Hon höll faktiskt med mig; jag har alltid varit lite sån.

Så allt är inte sjukdomens fel!

Men det är väldigt bekvämt att skylla på den. Förstärka allt pga den...

Det är samma sak det här med att träffa kompisar. Ingen uppskattar det nog mer än jag! Det ger mig ju alltid så mycket energi!!

Men all oro och stress o press INNAN jag ska träffa nån är hemsk! Jag mår på riktigt dåligt. Och det gjorde jag verkligen inte när jag var frisk!! Visst stressade jag upp mig men idag är det nog självförtroendet som får mig att nästan må illa innan en
träff med en vän.

Jag har grubblat och rannsakat mig själv. Och jag har kommit fram till att det allra bästa är när nån dyker upp alldeles spontant!! 

Min närmaste granne kliver ju in här lite då och då och bara pratar bort en kvart eller nåt. Det är jätteskoj! Hon vet att dörren är olåst och att jag ofta sitter fast i pumpen så hon knackar,går in och ropar "hallå"! Det är jättetrevligt och
då hinner jag aldrig fundera på hur jag ser ut eller ifall jag sluddrar när jag pratar.

Igår skrev jag till en annan kär vän som jag saknar. Jag vet att hon känner sig osäker på ifall hon ska våga hälsa på mig eftersom jag varit ganska avig och inte bjudit till själv. Jag skrev att jag skulle bli så glad ifall hon bara kunde kliva in och
ropa "hallå". Men att hon får vara beredd på att jag antagligen sitter fast i pumpen! (men det är ju bra-då kommer jag ingenstans!!) annars målar jag,står i källaren eller i köket. 

Jag säger samma sak till alla er andra kära vänner som läser min blogg och som jag skrämt bort!! 

Jag blir jätteglad ifall ni bara står här innanför dörren en dag!! Men ni får vara beredda på att jag antagligen ser bedrövlig ut!! För de dagar jag vet att jag får vara hemma så går jag runt i mjukisbyxor och slufsiga kläder,kanske skitigt hår och osminkad. 

Det är inte att träffa vänner i sig jag är stressad och orolig för. Det är allt det där innan... Att fixa till mig så att jag ser frisk ut. Att förbereda mig mentalt och fysiskt för att visa upp mig från min bästa sida. Samt oron för att tala otydligt...

Och faktum är att när jag oroat mig för att sluddra så sluddrar jag desto mer!!

Det sitter i huvudet.

Som det mesta...

Så till alla er som jag skrämt bort:

Förlåt!

Jag blir jätteglad ifall ni står här i hallen rätt var det är! 

Och jag lovar: jag fylls av så mycket värme och glädje av att träffa vänner så jag kommer att leva på det i flera dar.

Jag har ju några vänner som ignorerat min avoghet och trotsat mina signaler. Ni vet vilka ni är❤️ Och de gånger ni brötlat in i min vardag har varit fantastiska!

Spontant är grejen!!

10 minuter eller tre timmar - spelar ingen roll!

Men att börja gå på aktiviteter...njae..det är inte riktigt min grej...vare sig utan eller med IBM...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229