Några fel och brister...

Jag hade lite tråkigt när jag låg och "åt" i eftermiddags... Jag tog fram min mobil,satte igång kameran och vände den så att jag såg mig själv. Lekte lite,gjorde grimaser och fjantade mig i min ensamhet. Har svårt att göra grimaser nuförtiden...mina
ansiktsmuskler är verkligen försvagade!! Jag har ju tidigare sett hur sned jag blir,särskilt på kort. Jag tog några selfies...kollade på bilderna. Och såg hur otroligt sned jag är särskilt i munnen. Ena halvan hänger verkligen ner. Så försökte jag le...
Det ser inte klokt ut!! Jag ser inte klok ut!! Jag kan inte!! Det går inte att le med munnen! Jag försökte skratta...jag kan inte... Jag kämpade och tog flera kort med mobilen. Tittade på bilderna. Jag känner inte igen mig själv...det är oerhört sorgligt
egentligen. Men jag måste ju försöka se det komiska i det hela. Jag gjorde ett collage av några bilder och skickade till mina barn,min sambo och min svägerska. Försökte skoja till det lite och skrev nåt om hur knäpp jag såg ut och att jag fått träningsvärk
av att försöka få till ett leende. Men ingen av dem tyckte det var kul... Jag fick inte den responsen jag förväntat mig. Trodde de skulle haka på och skoja om mitt sneda ansikte och obefintliga leende... Istället skrev de att de tyckte jag var fin och
så fick jag en del kommentarer som fick mig att haja till och tänka efter. Skämdes lite över att jag försökt mig på att skoja bort ett problem som mina barn tog lite illa vid sig utav... Usch så dumt av mig. Men det är ju nåt slags försvar av mig... jag
slår ifrån mig det så tragiska som att förlora sitt ansikte med att skoja bort det. Det blev fel och jag ångrar det. Förlåt mina älskade barn om ni läser detta❤️
Lars svarade aldrig på mitt sms men när vi satt här hemma sen så nämnde han det. Han fattar min humor och han och jag har en jargong som kan uppfattas som rå men vi skrattar mycket åt våra egna skämt. Töntigt,jag vet men vi har kul

Han sa att det ser värre ut på bild och att man inte tänker på det när man ser mig i verkligheten. 

Då är det värre med talet sa han! Jag talar otydligt och det är ofta svårt att höra vad jag säger.

Och efter det blev skämten om både mina och hans tillkortakommanden riktigt råa och brutala. Jag tänker inte återge nåt av dem här. De är varken rumsrena eller snälla. Men vi skrattade gott en stund. Och se; Då kunde jag skratta!! Skulle ju tagit kort
på mig då!! Skulle vara roligt att se hur jag ser ut när jag skrattar på riktigt!!

Hursomhelst så kom vi fram till att när jag pratar så borde det åka ut textremsor genom min mun om jag nu pratar så otydligt.

Det tyckte vi var jätteroligt och har skrattat åt hela kvällen

(OBS! Det är ett snällt skämt)

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229