Mycket ritande!

Idag har jag verkligen försökt att göra det som känns bäst för mig. Utan att "tänka". Inte bry mig så mycket om ifall det är bra eller dåligt eller om "nån annan" har andra åsikter om vad jag gör.
Jag har aldrig hört nån säga att jag är lat,att jag borde göra än det ena än det andra. Det är bara i mitt eget huvud som jag föreställer mig att andra tycker att jag borde aktivera mig mer.
Men just nu hinner jag inte!
Jag har alldeles för många roliga projekt på gång
Idag har jag försökt att variera mig så mycket som möjligt. Inte hålla på med en och samma sak för länge. Jag har stått vid köksön och målat i akryl. Jag vill måla klart alla de tavlor som jag påbörjade i somras. Jag tycker inte att det känns ok att börja med nåt nytt innan jag avslutat det redan påbörjade. Så idag har jag kommit en bit på vägen.
När jag tog långlunch tecknade/målade jag klart en bild som jag hållt på med ett tag. Den ramade jag sen in i en kvadratisk ram i ek.


Jag fortsatte sen att teckna/måla på en liten krumelurbild som jag påbörjade igår. Det är en liten bild (A5) som innehåller den där lilla specialaren som jag ofta gömmer i mina bilder.


Idag har jag fått två förfrågningar om jag vill sälja nån bild. Jag blir alldeles varm
Många känslor blandar sig inom mig. Jag blir generad,känner mig lite utlämnad och det är nästan lite pinsamt. Samtidigt så blir jag ju oerhört glad när nån berättar att de gillar mina enkla bilder. Och lite pinsamt stolt.
Jag skäms lite över att jag blir både glad och stolt. Känner av den svenska Jantelagen; "du ska inte tro att du är nåt!"
Nånstans inom mig så tänker jag; de skriver att de vill köpa en bild för att vara snälla. Egentligen tycker de att bilderna är barnsliga och löjliga men vill inte att jag ska bli ledsen så då frågar de ifall de får "köpa".
Tänker jag...
Och på tal om att "köpa" / "sälja":
Kan jag verkligen med att ta betalt för en teckning??! DET om nåt är väl pinsamt!!
"vem tror jag att jag är???!!"
Nåja...jag får väl fundera lite till på det där.
Jag kan nog ändå konstatera att ska jag hålla på med nån form av skapande,ritande eller målande. Så måste det bli just med färgade blyertspennor. Det är det enda som fungerar att göra i min säng. För i min säng måste jag nog vara ifall det ska fungera. Det är bara här i min säng som min kropp mår riktigt bra.
Jag har ju stått vid köksön och det funkar väl lite sisådär. Jag kan inte stå där så länge åt gången. Men när man håller på med blöt färg så kan man ju inte bara lämna den i paletten för att gå och vila. Då torkar den ju. Eller blir åtminstone väldigt konstig... Och ska jag hålla på att tvätta palett och penslar och sen fylla på ny färg titt som tätt så blir det ganska bökigt.
Och det tar ju en evig tid att plocka fram grejerna. När allt är framme måste jag gå och lägga mig en stund. Och sen måste allt bort innan jag kan börja laga mat.... Nej det är ohållbart. Jag ska måla klart de här tavlorna som jag tagit hem nu och sen packar jag ihop alla akrylfärger och tillbehör igen. Kanske tar jag med det tillbaka till stugan när jag "flyttar dit" igen....
Jag märker,ser och känner att jag blivit sämre på många områden under vintern. När vi var i stugan blev det väldigt uppenbart t.ex när jag skulle resa mig ur soffan. Och nu när jag målar så känner jag att det är flera saker som jag inte klarar av lika lätt längre. Som vanligt gör det mig lite dyster... Men jag har snart vant mig vid det nya och då känns det ok igen. Det är så jag fungerar. Det har jag lärt mig efter alla dessa försämringar som jag gått igenom. 
Och det är när de kommer som jag borde göra som "alla andra" gör. Dvs be om hjälp och hjälpmedel. Men jag hatar att BE!! I alla avseenden. 
De hjälpmedel jag hittillls fått har jag mer eller mindre blivit påprackad. 
Och nu är jag och snuddar vid något som jag inte riktigt kan förklara,sätta ordet på.
Jag tror att denna ovilja att BE om hjälp och det faktum att "alla andra" med IBM får så mycket,gör så mycket och har så mycket hjälp och hjälpmedel,gör att den känslan jag beskrev igår är så stark inom mig. Den där stressen över att "alla andra" kämpar så medans jag bara låter sjukdomen svälja mig... Jag orkar inte stå emot. Jag vill inte... Och det är pinsamt. Det är något jag skäms över. Men jag kan inte rå för det. Jag orkar inte och jag vill inte kämpa. 
Fast jag vet att jag borde. Måste. 
Om inte för min egen skull (för helt ärligt så bryr jag mig inte) men definitivt för mina älskade familjemedlemmars skull! Jag kan ju inte ge upp när jag har fyra underbara ungar och en fantastisk sambo som älskar mig. För deras skull måste jag försöka...
Men jag tänker banne mig inte börja träna 4 mil härifrån eller ballongspränga min strupe!
Jag älskar min sondmat och min pump. Och jag vill vara hemma! Där jag kan pyssla med alla mina projekt i min ensamhet.
Så jag ska försöka låta bli att stressa upp mig varje gång jag läser om vad mina IBM-kompisar gjort och gör. Jag mår bra av det JAG gör,dvs ligger i sängen och sondmatas och ritar massa krumelurbilder.
Vilken tur att vi alla är olika!!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229