Morgontankar.

Jag tror banne mig att jag fortfarande är mjuk och avslappnad i kroppen efter det långa badet i lördagskväll. Skönt! 

Dagen igår blev också lugn. Jag gjorde inget vettigt. Det var en riktigt lat söndag. Och det kanske var bra. Jag behövde kanske ladda för veckan. Mest för onsdag. Då ska jag åka till Linköping och träffa min läkare. Det årliga besöket. Jag har ju själv sagt att jag vill ha regelbunden kontakt med ett besök om året ungefär. Och jag kollade gamla blogginlägg och såg att sist jag var där var 11 mars förra året-så jodå,det blir precis med ett års mellanrum hihi.
Egentligen kanske det är onödigt. Men det är en slags trygghet att känna att man är under uppsikt lite. Att han får fråga mig om massa saker och göra sig en uppfattning om hur utvecklingen går. Och att jag (och Lars) får ställa frågor om det är nånting vi undrar över. Förra året var ju Alma med. Hon tyckte att det var lite jobbigt att se mig bli sämre och inte må bra. Hon tyckte det kändes bättre efteråt. Då visste hon lite mer och behövde inte oroa sig på samma sätt. Det kändes skönt för mig också. Jag vill verkligen inte att de som jag älskar ska må dåligt och vara så oroliga för mig. 
Den här gången vet jag inte vad jag ska förvänta mig av besöket. Jag tycker inte att jag blivit så mycket sämre. Det är småsaker som jag märker det på. Bagateller. Fast ibland när jag stött på flera av de där bagatellerna under en tid så blir det jobbigt. Då känner jag mig nedstämd och dyster. Det känns som att det bara går utför... Fast egentligen är det nog inte så farligt. Visst blir jag sämre,men det går inte fort.
Det som är det sämsta nu är ju fortfarande ätandet. Jag försöker ju verkligen att äta nånting varje dag. Och ibland smakar jag ju av maten jag lagar till familjen. Det är inte så att det tar tvärstopp och jag får panik varje gång,det sker bara nångång per dag. Men nästan allt jag vill svälja går trögt. Jag får kämpa och ta i. Det är som att strupen är som ett sugrör. Inget tar sig igenom...
Så jag borde ju inte ens smaka på nåt. Men jag kan inte låta bli!!! Borde kanske jobba med min självdisciplin??!
En annan grej som blivit sämre är ju det här med att gå ur bilen. Kanske får nämna det... ja,över huvud taget så är det jobbigare att resa kroppen. Märkte det tydligt när jag hade suttit i altansoffan i lördags. Nu har jag ju inte suttit i den på ett par månader och då kände jag skillnaden. Det är ändå ingen sån där låg soffa utan en hederlig gammal furusoffa med hög rygg som man har ett högt typ matbord till...
Jag får nog tänka igenom vad som hänt det senaste året så jag kan berätta det för Olof. Vill ju att han ska veta precis. Det går ju liksom inte att mäta förändringarna. 
Jag har ju inte särskilt många tider att passa i mitt liv nuförtiden. Den här veckan har jag två...eller egentligen var det tre. Idag ska jag till sjukgymnasten. På onsdag ska jag till Linköping. Men innan kallelsen kom så hade jag en annan tid nästan exakt samtidigt. Jag skulle träffa kuratorn på onsdag förmiddag. Jag fick självklart avboka den. Det är lättare än att avboka en tid med en överläkare. Känns det som...
Fast jag vet ju hur lång tid det brukar gå mellan mina besök hos kuratorn. Jag hade önskat att de kom oftare. Men hon har väl fullt upp. Vi är många som grubblar och inte alltid mår så väl... Tragiskt.
Men visst är det märkligt!! Att man lyckas få två efterlängtade tider så att de krockar?! Och så går det veckor utan att man har en enda tid att passa! Konstigt...
Undrar när jag får nästa tid hos kuratorn..? Det kanske dröjer flera veckor. Jag skulle helst vilja ha flera tider ganska tätt för att verkligen få ur mig mina tankar och funderingar,få lite hjälp att tänka på ett annat och mer positivt sätt. När det går några veckor mellan varje besök är det som att börja om varje gång. Jag önskar lite mer kontinuitet.
Tur jag har den här bloggen där jag kan spy ur mig lite skit och lätta på trycket ibland. Även om jag inte skriver ner mina värsta tankar! De sparar jag till den som får betalt för att lyssna på folks tokiga tankar!
Men visst är det skönt att skriva av sig. Det borde alla göra. Kanske inte blogga om det men ändå...
Jag mår bra av att berätta om mitt liv och om hur det känns att ha blivit sjuk och en som inte längre är som alla andra. Det är en större omställning än man kan tro. Det händer så mycket med ens tankar och framför allt känslor. Det är ofta väldigt jobbigt och sorgligt att veta och känna att man aldrig nånsin blir frisk. Det är så definitivt och så tragiskt. Så stort! Att vara sjuk i resten av sitt liv och att hela tiden bli sämre... Det är större än man kan ta in. Men det är det jag lever med varje dag,varje minut. Tänker inte på det hela tiden men det ligger där under ytan precis hela tiden. Och det har en avgörande betydelse i alla mina beslut och i allt jag gör. Och tänker. Och känner. Det är inte så jävla roligt!!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229