Morgonstund har guld i mun.

Jag tröttnar aldrig på detta...


Att se solen klättra upp där bakom husen på kullen... 

Jag väljer att "äta" min frukost ute på terassen varje morgon. Jag släpar ut mitt täcke och min kudde,pumpen och lite bubbelvatten. Sen lägger jag mig på en solsäng och njuter av morgonens första solstrålar. Jag hör hur vågorna rullar in mot stranden där nere vid stranden några hundra meter bort. Fåglarna är alldeles stolliga! Det är magiskt!!
Jag undrar hur det ens är möjligt att JAG får ha det så här??!!! Vad kan jag gjort för gott som belönas på detta sätt???! Jag är helt överväldigad!! Jag har snart varit här mina tre veckor. Och det har gått alldeles för fort. Jag vill inte lämna detta underbara än. Men jag längtar lite efter min familj...och den svenska försommaren. Som jag förstått kommit av sig något därhemma. Har sett bilder på snö t.o.m!!
Men detta lugn känner jag ingen annanstans. Inte ens i stugan...
Jag skulle lätt kunna stanna här några veckor till. Har börjat fundera på hösten redan... jag vill göra om detta då. Åka med några ner,stanna kvar och låta andra komma ner och "passa" mig i omgångar,hihi.
Nu kunde jag ju inte låta bli att äta lite riktig mat igår. Det var ju kanske inte så smart. Men ibland blir jag bara så fruktansvärt sugen!! På nånting!! Helst nånting salt!! Jag blir ju sällan sugen på sötsaker. Men salt. Och kött. Det är min grej. Och det funkar ju sällan... men som sagt; ibland kan jag inte hejda mig!! Nu åt jag både lite lax och lite kyckling igår. Inget gick bra. Men jag kände smakerna!! Det kan jag leva på några dar nu. Mina smörgåsrån är jag innerligt trött på. Men jag tar nåt lite då o då "bara för att..." liksom. Kanske måste hålla musklerna i svalget igång lite..? Jag vet inte vilket som är bäst-att träna dem eller att låta bli... Det känns mest tryggt att låta bli faktiskt... 
Men jag kanske gör helt fel!! Som bara låter allt vara,inte tränar mina muskler. Jag hör ju att andra med IBM har träningsprogram mm och känner mig lite dum som inte håller på med nåt sånt. Men i det fallet så har jag nog gett upp. Jag orkar inte träna och hålla på. Det känns så fruktansvärt meningslöst!! Det är inte min grej. Jag tror att jag på nåt vis bestämt mig för att vara sjuk och låta sjukdomen styra mig och mitt liv. Jag orkar inte kämpa emot den. Det är därför jag inte känner igen mig när folk kallar mig för "kämpe". Vadå kämpe???! Jag som gett upp! Så tänker och känner jag...
Det är som att jag har gett upp. Orkar inte bry mig.
Det är som det här med Facebook-gruppen! Den tog ju fart nåt kolossalt för ett par veckor sen! Jätteskoj!! Folk hittar varandra och utbyter erfarenheter mm. Men jag orkade inte engagera mig mer i den sen. Nu låter jag den leva sitt eget liv. Jag läser vad som skrivs men jag skriver inget själv. Jag skriver det jag vill skriva här. Detta är mitt forum. Och om nån läser det eller inte spelar egentligen ingen större roll (även om jag blir JÄTTEGLAD!! när jag får respons på det jag skrivit) Det som är viktigast för mig är väl att få ur mig allt som byggs upp i mitt huvud,mitt inre... För som jag skrivit tidigare; när tankarna och känslorna blivit beskrivna med ord så kan jag lämna det där. Gå vidare. Även om jag upplever och känner nästan likadana saker dan därpå så har jag inte det gamla med mig. Hade jag haft det så hade det blivit tungt...
Nej detta är MITT sätt att hantera det faktum att jag fått en obotlig sjukdom. Att jag aldrig kommer att bli friskare än jag är idag. Det är en tung börda att bära. Men den blir lättare när jag får skriva av mig om hur jag upplever att det är att leva med IBM.


Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229