Mitt leende har slutat fungera.

Vi tog ju några kort på varandra ute på balkongen i förrgår kväll. Man tar ju flera stycken för man kan ju radera de som blir dåliga. Vilket jag tycker är toppen Problemet är bara att de allra flesta på mig blir riktigt dåliga,hahaha!! Usch så hemskt det är!!

Det jobbigaste med att se mig själv på kort är att se hur allt i ansiktet bara hänger. Det kommer givetvis med åldern. Men det är nånting annat också... 
Jag känner ju att jag inte längre kan spänna musklerna i ansiktet heller. Att knipa med ögonen,pressa läpparna,göra grimaser... På foton ser jag också att jag inte kan le naturligt. Jag känner ofta att jag inte får med mig ansiktet när jag ler. Mina mungipor dras nedåt allt mer... På bilderna jag tittar på är mitt leende snett. Ena mungipan orkar liksom inte följa med upp när jag ska försöka få till ett leende. Huden blir slapp och ramlar ner. Usch och fy för att bli gammal. Kanske kan börja förstå de som gör vissa kirurgiska ingrepp,lyft och annat...
Men på bilderna ser jag nånting annat. Och det är på riktigt tråkigt.
Mina ögon ser inte längre glada ut. De ser sorgsna och likgiltiga ut. Det är nånting jag känner också. Om nån ber mig le så följer inte ögonen med. Nåja,det kanske är för att man blir ombedd att le men ändå.. 
Vart har min glädje tagit vägen?
Jag känner ju att jag har svårt att se glad ut för glädjen är aldrig riktigt äkta. Sorgen i mitt hjärta har tagit över.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229