Mitt i natten...

Klockan är kring fyra och nu äntligen har magen börjat rätta sig till. Den kändes svullen som om jag svalt en badboll och jag mådde tjyvens. Och när jag precis var på väg att somna in så fick jag en känsla av att jag skulle kräkas. Och det är min största skräck... Om jag har svårt att svälja NER - hur är det då andra hållet??!!!
Men jag somnade till slut,tack o lov. Men nu ligger jag vaken här mitt i natten,ja det drar sig mot morgon t.o.m. Men det är nog mörkt ett par timmar till.
Det är fredag och senare idag kommer Lars. Jag var och handlade igår. Jag tog bilen till Ica Maxi. Gick därinne med min kundvagn och ”blippade”. Men Ica Maxi är stort. Det tar sin lilla tid att gå runt där... Och det är mer än tillräckligt för mina svaga benmuskler. Hade det inte varit för kundvagnen hade jag inte fixat det. När jag har gått där en stund så viker sig benet för mig. Det händer nästan varenda gång. Men än så länge har jag inte fallit. Och det är tack vare kundvagnen.
Det är ju pga detta som jag älskar att ta min kära tRULLsa till Ica Maxi. Men om vädret är dåligt,och nu går vi ju mot den hemska kalla årstiden,så funkar ju inte det. I vinter måste jag stappla runt på vingliga ben när jag handlar...
Jag tog faktiskt tRULLsan till Hallarna igår på eftermiddagen. Jag hade köpt ett par mjukisbyxor på öppet köp men när jag provade dem var de ju på tok för stora!! Jag tror fortfarande att jag är en storlek Large. Jag kan inte se hur mycket jag egentligen gått ner i vikt. Min bild av mig själv är en kort och tjock liten gumma.
Vädret var ljuvligt,ljummet och lite sol/moln🌤
Så jag styrde tRULLsan mot Hallarna återigen. Det är en sån enorm frihet!!
Men det var pga detta som jag kom igång med mitt ätande för sent varav jag ökade hastigheten. Och då min mage inte längre tål att bli fylld av näring för snabbt så reagerade den med att göra ont och svullna upp.
Och faktum är att jag fortfarande känner en viss olust i magen...
Jag har ju skrivit om utställningen jag ska vara med på. Och jag har ju köpt ramar som jag började sätta i bilder i igår.
Tänker mycket på den...
Först kände jag mig livrädd och var på väg att låta bli. Men nu ser jag fram emot det!! Tycker det ska bli skoj!
Lite FÖR skoj....???
Nu är det ju inte MIN utställning. Det är en utställning för vem som helst som får ställa ut vad de vill. Och alla kan ju inte ställa ut hur mycket som helst. Jag minns inte vad ”min kontakt” sa (jag var alldeles uppstressad!) men det handlar nog om ganska få objekt...
Skit också! Jag har ju så svårt att välja så jag vill ju ha med många!! Jag har redan ramat in fyra bilder. Och så tänker jag välja några illustrationer som jag också köpt ramar till. Och så har jag canvasdukarna med akrylmålningarma... HJÄLP!!

Det blir jättesvårt stt välja några få...hur många är det..? Två..? Tre...?
Ojojojoj....
Nu när jag ligger här och inte kan sova så flyger tankarna i ett virrvarr! Och jag grubblar över hur jag är funtad egentligen...?? Först vill jag inte ställa ut alls och sen vill jag ställa ut alldeles för mycket!!!
Och så har jag skrivit nåt om utställning på mitt instagramkonto och nu fick jag lite panik över det!!! Tänk om nån följare tror att jag ska ha en utställning i MITT namn?! Då känner jag mig som nån som vilselett nån annan...
Och så till nåt annat som ger mig ont i magen (kanske är därför jag mått dåligt..??!)
Jag måste verkligen börja tänka på att åka hem. Min verklighetsflykt måste ta slut. Jag måste åka hem och möta den riktiga världen,verkligheten och vardagen... Att gå härnere och lulla runt funkar inte längre. Hur bra jag än mär utav det så finns det faktiskt en verklighet med en hel hög av vardagliga (och tråkiga) saker som väntar på mig. Jag kan inte längre fly. För det är så det känns. Det är som att jag lever i en alternativ verklighet där jag är egoistisk och bara har det gött. En evig semester.
Jag kan inte ge några konkreta exempel på vad det är för tråkig vardag som väntar mig därhemma. För det är ju inte så att mitt liv är fyllt av krav och ”måsten”. Inte ens därhemma.
Det bara känns som att allting är mer på allvar...på riktigt,därhemma...
Och så är jag LIVRÄDD för hur jag ska klara av att leva i vårt hus. Detta omoderna 50-talshus med trappor åt alla håll... Att komma in i huset känns ju som en omöjlighet. Det är många trappsteg att forcera... Nu har jag ju min säng i vårt matrum så jag behöver inte gå upp när jag ska lägga mig. Men att duscha och tvätta kläder måste jag göra i källaren.
Vi måste verkligen tänka på att göra nåt åt vår boendesituation. Och tro mig; jag tänker på den stora delar av dagarna. Kanske är det därför jag känner en sån oro och till viss del olust över att åka hem.
I november har vi bott i huset i 25 år. Det är en lång tid. Och det innebär att vi har mycket saker i vårt hus.... Och det ger mig en stor klump i magen!! Det ska sorteras,rensas,slängas,skänkas och sparas. Och det tar tid... Så jag borde åka hem och börja.
För även om vi inte flyttar ens nästa år så måste jag ha TID. Allt jag gör tar sån tid... För jag orkar inte. Har inte förmågan. Och har inte den tiden som krävs. En bra dag har jag fem timmar,max sex,där jag kan vara fysiskt aktiv. Och då menar jag sammanlagt. Och av dem ska jag även göra de vardagliga sakerna såsom hålla lite ordning o reda,bädda,diska och laga mat. Ja när jag är ensam här i stugan lagar jag ju ingen mat förstås. Men jag gör det mer än gärna när jag är hemma eller har sällskap. För matlagning är fortfarande nånting som jag ser som lustfyllt och skoj.
Då kan vemsomhelst räkna ut att det inte blir många timmar över till att göra sånt som att rensa och sortera.
Kanske är det just detta,tankarna på allt som jag BORDE sätta igång med därhemma,som gör att det känns extra tungt att tänka på att åka hem...? Jag känner stressen. Och får lust att fly. Och detta är min tillflyktsort. Det är här jag finner lugnet. Och kan få må lite bra ibland.
Klockan har passerat fem. Jag har varit uppe lite emellanåt. Magen är fortfarande uppsvälld. Ändå valde jag att koppla mig till pumpen för en stund sen. Nu ska den få fylla mig med näring riktigt sakta. Jag försöker alltid tänka att jag ska ha ätit klart ”min frukost” vid klockan nio ungefär. Och därför anpassar jag hastigheten på pumpen efter det. Vaknar jag då vid sju så måste jag ha hög hastighet på pumpen och då är risken stor att jag får ont i magen. Att vakna vid fem är egentligen perfekt. Då äter jag 500 ml på fyra timmar! Då mår magen bra.
Jag har bara mig själv att skylla att det blivit såhär. Sakta men säkert har jag vant min mage vid att äta så sakta. Mest för att jag behövde min vila mitt på dan. När jag var piggare och mådde bättre så var jag ofta väldigt aktiv på förmiddagarna. Men framåt lunch blev jag så otroligt trött så jag var tvungen att lägga mig. Då kom jag på det här med att sänka hastigheten på pumpen så att jag kunde slumra ett par timmar. Och sen var jag jättepigg igen i några timmar. Att sen återigen äta sakta på kvällen när jag ändå bara låg i soffan och kollade på tv föll ju sig ganska naturligt. Ja det var så jag började vänja min kropp vid att äta sakta...
och det mår jag så bra av!!!
Men nu har visst klockan passerat 5:30. Jag kanske skulle ta och slå ihop de blå en stund... De flesta kommer snart att vakna av sina alarm. Men jag tror att jag tar och sover en stund till.
För att jag kan🤗

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229