Många tankar och känslor....

Den som följt mig under min sjukdom vet antagligen att jag älskar sol och värme. Att vi har ett hus i Spanien där jag kan njuta av just sol och värme. Så varför åker jag inte bara dit då?? Och njuter av sol och värme...
Skälen är många och känslorna är svåra att hålla i styr. Det är så rörigt i mitt inre och jag har svårt att få grepp om allt...
När vi reste dit en gång så svimmade jag när vi gick ner för landning. Anledningen var antagligen att jag inte kunnat äta nånting på så lång tid. Man får ju inte ha flytande med sig på planet. Dessutom reste vi sent på kvällen och jag var väldigt trött. Utan vare sig mat eller vätska... Jag vågade inte dricka på planet av rädsla att behöva gå på toaletten. Om det är svårt att komma upp ifrån en vanlig toalettstol så kan ni ju bara föreställa er hur det är att ta sig upp ifrån en flygplanstoalett!!
Jag blev hämtad med ambulans och alla i planet fick stå och vänta på att ambulanspersonalen fått ut mig ur planet. Fruktansvärt pinsamt!! Jag bad om ursäkt till alla som stod där och väntade.
Det tog mer än halva veckan innan jag hade återhämtat mig efter den upplevelsen.
Den händelsen är en sån sak som ligger och gnager där bak i mitt huvud. Den gav mig en ovälkommen rädsla för resandet...
Trots att vi sen dess ordnat så att jag får ta med mig sondmat ombord så jag kan äta,att vi alltid bokar resor under dagtid. Dvs inga alltför tidiga morgnar eller sena kvällar.
Sist vi reste vet jag ju att det gick bra. Men visst blev jag trött och sliten dan därpå. Och jag fick absolut ont kring magen och ut i ryggen utav allt sittande. Men ändå är känslan att resan gick bra.
Och trots det så känner jag en så stor oro för just resandet! Bara tanken på att sitta i en flygplansstol i över 4 timmar alltsomallt får mig att känna olust🤮
Nu har jag inte varit där på 1,5 år. Jag har inte orkat...
Lars har inte varit där nu i höst än. Vi hyr ju ut huset under somrarna och i år har ingen åkt ner och kollat hur där ser ut. Det har hela tiden kommit nåt emellan. Men nu är det dags!
Han,hans syster och svåger bokade biljetter idag. De åker om en vecka.
Jag har hela tiden sagt att jag inte kommer att följa med nu i höst. Jag väntar till vintern.
Men så ställde Lars frågan;
”Är det verkligen säkert att du inte ska med?”
Efter en stund kom ett sms med samma fråga ifrån min svägerska.
Och från att ha varit bombsäker så svängde jag. Och svajade fram och tillbaka...och har inte slutat pendla ännu...
Jag blev tveksam. Längtan dit är enorm!!! Men allt runtomkring känns nästan lika jobbigt och vidrigt som längtan är ljuvlig. Ena minuten var jag nära att utbrista: ”Köp en biljett till mig också!!”
Och i nästa kände jag motvilja. Besvär. Jobb. Smärta. Trötthet.
Det lutar åt att jag inte åker.
Men jag bestämmer mig definitivt imorgon.
Det som hindrar mig är resan. Jag förstår inte hur jag ska orka och klara av det. Jag har ju redan ont så det räcker o blir över. Och så sitta i en trång flygplansstol kommer knappast att hjälpa mot denna smärta...
jag får nog sova på saken....😴

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229