Livet i en bubbla.

Ibland tänker jag att jag lever mitt liv i min egen lilla värld,i min lilla bubbla. Det där som händer utanför den angår inte mig liksom. Och det har jag själv valt. 

Eller valt o valt...hade jag inte drabbats av denna skittråkiga sjukdom så hade jag nog inte valt att leva mitt liv såhär. Vid sidan om... Men nu är det just det som hänt mig och då väljer jag att stiga åt sidan. Stå bredvid. Det finns ingenting i det "normala" (finns det ens nåt "normalt"??!) livet som lockar mig längre. Jag har ingen lust att delta helt enkelt. Varför ska jag???
Jag har det bra här inne i min bubbla. Utanför den kan alla andra hålla på att leva. Umgås. Prata med varandra. Jag har inget behov av att ingå i såna sammanhang längre. 
Nu när vårt yngsta barn gått ur skolan och ska stå på egna ben så kan jag definitivt dra mig undan. Jag har inte längre nån anledning att vara social och träffa andra människor. Det känns på ett vis som en befrielse. Hur hemskt det än kan låta. Men min ork är slut. Jag har hållt mig upprätt så länge nu och äntligen så kan jag släppa på allt. Jag kan sjunka in i mig själv och bara vara...
Jag tror detta är anledningen till att jag är så trött. Jag har släppt på ALLT!! Jag behöver inte längre hålla fasaden putsad. Jag kan vara precis den jag är. 
Särskilt nu när Alma inte är hemma (hon är på Rhodos med klasskompisarna) För hennes skull har jag hållt skenet uppe. Låtsats må bättre än jag gjort. Har inte velat att hon ska bekymra sig om sin mamma. Jag har velat att hon ska njuta av sista tiden i skolan,ha så roligt hon bara kan. Inte belasta henne med att jag inte mår så bra. 
Men nu är allt över,hon har rest bort och jag kopplar av. Då kommer ALLT!! Allt jag hållt inom mig så länge bara pyser ur mig. Och jag blir såhär trött trött trött....
Och jag kan krypa in i min bubbla och låta världen snurra där utanför.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229