Lite orolig ikväll...

Eller orolig...jag är väl kanske mest stressad... Och jo. Jag är orolig. 
Tyvärr inte samma pirrande oro som jag antar att det blivande brudparet känner,eller kommer att känna. Fast brudgummen har suttit på vår altan och pratat halva kvällen och han verkar inte alls orolig. Bara lycklig och glad. Förväntansfull.

Nej det som oroar mig är inte heller bröllopet. Det är allt det där sjukdomsrelaterade som jag känner oro för. Maten. Att röra mig...vi kommer att behöva gå en bit i naturen och med tanke på den senaste tidens osäkra och stapplande gång så har vi
bestämt oss för att vi ska ta med rullstolen.

Det är väl det som jag grunnar lite på.

Det som stressar mig är så löjligt triviala saker som "hur ska jag hinna (orka!!) raka benen?" "har jag grejer hemma till att slå in presenten?" "hur ska jag planera in mina måltider på bästa sätt?"

Men framför allt är jag orolig för hur jag ska orka... Jag är betydligt tröttare och mer sliten än någon kan ana. För det syns inte på mig. Men inom mig så känns det som att nånting håller på att gå sönder.

Jag pratade mycket om detta med min kurator idag. Hur jag håller på med detta mörkande... Hon ifrågasätter varför jag håller på som jag gör. Hon undrar vad jag tror ska hända ifall jag släpper på fasaden och visar hur jag mår. 

Jag tror jag är mest rädd för att mina nära och kära ska bli ledsna.

Jag vill skydda dem.

Även om jag vet att de ser ändå,de oroar sig ändå,de lider och är ledsna. Ändå. 

Och kanske gör jag det bara ännu värre när jag inte är helt ärlig. 

Jag lovade min kurator att jag ska bli mer öppen och ärlig. Och att jag själv ska acceptera att jag är sjuk. Och faktiskt har blivit ännu mer sjuk på sistone. För det är det jag har. Och kanske är det just det som jag inte vill visa. 

Hela min kropp känner av hur sjukdomen håller på att ta mig. Det är bara min hjärna som inte vill se det. Därför gör jag allt för att dölja det. Även för mig själv...

Men jag sa till kuratorn idag att nånstans inom mig så vill jag bara släppa allt och skrika ut till sjukdomen: "KOM HIT OCH TA MIG DÅ DIN JÄVEL!!!" Och sen låta den sluka mig!

För snart orkar jag inte bråka mer med den. Kämpa mot den.

När folk säger åt mig: Ursula-du är en sån kämpe!! Så är jag inte säker på att jag tycker att det är positivt. En del av mig vill inte kämpa mer. Orkar inte.

Men vad skulle andra säga då?? Vad skulle alla de där som vill peppa mig och puscha mig säga om jag sa "Nä nu skiter jag i det här! Nu ger jag mig själv till IBM!!" Skulle de bli besvikna? Tycka att jag är en looser? 

Så varför kämpar jag? För vems skull?!

Jag är inte så säker på stt jag kämpar för min egen skull. Jag tror mer och mer att jag kämpar emot för att folk ska bli nöjda och tycka att jag är duktig. Kalla mig "kämpe". Fast jag inte ens kan identifiera mig med det ordet. Har aldrig kämpat
för nåt i hela mitt liv. Funkar det inte på första försöket har jag gett upp. Varit säker på att jag inte klarar av det. Och så har jag gått vidare. Lagt det bakom mig och slutat bry mig. Jag har absolut inte kämpat. Därför har jag svårt att känna
igen mig i det där folk skriver till mig... Det känns nästan som att jag är oärlig och ljuger för andra när de tycker att jag kämpar. För kämpar...gör jag det??? det vet i sjutton...

Usch jag har så mycket som surrar i huvudet ikväll men samtidigt är jag jättetrött och livrädd och orolig för att jag inte ska få tillräckligt med sömn inatt. Måste vara pigg imorgon! Det blir en lång och varm dag! Men antagligen en helt fantastisk dag☀️

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229