Jag är sjuk.

Ja. Det är just vad jag är. Sjuk. Hela tiden. Och jag kommer aldrig nånsin mer att bli frisk. 
Ja ni hör?! Det låter ju fruktansvärt!!
Vilken jävla sanning!!
Hur ska man förhålla sig till det egentligen??
Jag kan inte påstå att jag har nåt svar på den frågan. Tvärtom. Jag har inte en aning om hur jag ska tackla detta.
Jag ser min framtid som i en suddig dvala. Den är diffus och oklar. Jag varken ser eller hör nånting klart och tydligt runtomkring mig.
Jag tycker verkligen att detta är jobbigt. Jag mår skit av det.
Och mitt i allt detta så gör jag allt i min makt för att skydda min familj ifrån denna verklighet. Inför dem är jag kaxig och tuff. Låtsas att jag har läget under kontroll och att mina sjukdomar inte påverkar mig nämnvärt.
Att visa mig svag,dvs mitt rätta jag,inför dem jag älskar är nästan omöjligt. Jag vill inte att de ska bli ledsna och oroliga. 
Jag slår nästan knut på mig själv för att visa upp en glättig yta inför dem.
Inte konstigt jag är trött hela tiden...
Detta har jag inte kommit fram till själv.
Nej,det här är sånt som min kurator har fått mig att se. 
Hon undrar vad som skulle hända ifall jag lät bli att putsa fasaden....
Jag vet inte.
Jag är jätterädd för att blotta mitt verkliga mående. Jag vill inte göra dem jag älskar oroliga och ledsna. De får stå ut med mycket nog bara av att jag finns.
Häromdan låg jag i min säng när Lars kom hem ifrån jobbet vid femtiden. Jag hade även legat där och ätit när de var hemma och åt lunch mitt på dagen. Däremellan hade jag röjt upp i köket,fortsatt att pyssla med sånt som inte "syns",jag hade målat lite på min målning som jag håller på med mm... Men luften tog slut och jag var tvungen att lägga mig ner lite. Andas djupt och komma in i andningen igen. Jag måste göra det titt som tätt.
Hursomhelst så kom Lars in och såg mig ligga där och sa (säkert inte anklagande eller så,bara konstaterande...)
"Har du legat här hela dan idag?"
Han kunde lika gärna smällt till mig eller nåt!!
Jag gick direkt i försvarsställning och drog en lång harang om allt jag gjort sen de åkte tillbaka till jobbet. Han blev ganska snopen över min kraftiga reaktion,han hade inte alls haft för avsikt att låta anklagande.
Nej det är MITT dåliga samvete,min dåliga självkänsla och osäkerhet som gör att jag känner mig så värdelös så fort jag inte "gör nåt". Jag kan inte tillåta mig att vila för det är fult att vara lat. Är man smålänning så arbetar man tills man dör. Här tolereras inga soffpotatisar. Man ska göra rätt för sig!
Och det gör ju inte jag...
Det är mitt dåliga samvete och min dåliga självkänsla som får mig att tro,inbilla mig,att andra tycker si och så om mig och att jag är lat och oduglig.
Ingen har någonsin ens viskat nåt om att de skulle tycka nånting sånt. Nej det är min hjärna som har bestämt att andra människor minsann ser ner på mig och tycker både det ena och det andra om mig och om att jag aldrig gör nånting.
Det är ganska typisk mig. Jag har alltid "fått för mig" att folk har negativa åsikter om allt jag gör och inte gör. Jag har dock ALDRIG hört nån säga nånting sånt om mig...
Men när man lever i ett samhälle där alla jobbar och sliter och gör rätt för sig,där det är fult att lata sig och ta det lugnt,då är det inte lätt att acceptera att man inte längre kan leva upp till de normerna. Och om inte JAG kan acceptera att jag är lat och värdelös,hur ska då nån annan göra det????
Detta är tankar som jag måste bryta ner och komma över. Sålänge jag känner såhär så kommer jag att må dåligt psykiskt över att jag är sjuk. Jag kan inte tillåta mig att vara sjuk och göra det min kropp vill att jag ska göra.
Och just nu är det att ligga i min säng och andas lugnt.
Ja,jag skulle faktiskt kunna ligga här hela dan utan att nån ska behöva anklaga mig för det. Inte ens jag själv!!!
Men så gör man inte.
Man måste "göra nåt" för att duga.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229