Jag är så jävla rädd!!!

Hur i hela friden har jag klarat mig utan en hostmaskin?!???!
Svaret på den frågan är väl ”det har jag inte...”
För hade jag haft en hostmaskin så hade jag aldrig behövt åka ambulans till sjukhuset,bli inlagd och dessutom lagd i respirator...
Idag har vi kört fyra hostomgångar. Egentligen behöver jag bara köra tre gånger men samtidigt så ska jag även köra den vid behov. Och idag behövde jag få upp slem fyra gånger.
Vi har fått in en bra rutin på det här med hostningarna. Både Ebba och Lars hjälper till. En av dem har koll på maskinen och kör den. Den andre trycker mig på magen,eller egentligen upp mot bröstkorgen. Det är för att hjälpa till att få upp allt slem och skum när jag hostar.
Jag är så tacksam för hostmaskinen. Den har verkligen hjälpt mig att piggna till. Trots att jag egentligen inte är pigg alls. Jag är jättetrött.
Min kropp känns tung och svår att förflytta. Trots att jag tappat ytterligare lite i vikt. Jag ligger helst i min fåtölj hela dagarna. Jag känner mig otroligt lat och värdelös. Men försöker att ignorera de negativa känslorna. Jag måste ju ändå lyda min kropps signaler i första hand.
Hjärnan och sinnet får stå tillbaka helt enkelt.
Jag orkar inte ens teckna. Jag surfar knappt på mobilen. Jag bara ligger där. Tvn står på men jag kollar knappt. Jag har däremot ett öga på min älskade dotter som går runt här och pysslar. Hon är så lik mig på så många sätt. Jag ser mig själv i hennes rörelser och hennes sätt att fixa o dona.
Om det är genetiskt eller om det beror på att hon var med mig i köket redan som väldigt liten,vet jag inte. Hon lärde sig nog efter mitt sätt att fixa o dona. Samtidigt som hon säkert fått några gener ifrån mig.
Jag har slutat att se,lyssna och läsa om Corona,Covid-19,vaccin,riskgrupper osv....
Jag byter kanal eller tar upp mobilen om de börjar prata om det på Tvn. Jag klarar inte av det. Jag mår så dåligt av det. Jag är så fruktansvärt rädd för att bli smittad. Trots att vi är isolerade här så går jag runt med en ständig rädsla. ”tänk om det kommer några bassilusker och smittar mig eller nån av mina nära o kära”
Då är det kört!!
Jag känner det.
Läkarna var ytterst tveksamma till att lägga mig i respirator pga av mina svaga muskler och dåliga lungor (som antagligen har nåt samband...)
Men till slut var de tvungna. Och det gick ju bra.
Nästa gång kanske det inte gör det.
Så nu känns det som att jag ”slösat bort” en gång i respirator. Risken blir större för varje gång. Och skulle jag nu få Corona så har jag ju ännu sämre förutsättningar nu än jag hade haft ifall jag hade sluppit denna här gången... Det stressar mig.
Jag får inte bli sjuk!
Så är det bara. Därför måste jag sitta isolerad och bara träffa dem som är testade. Som Ebba. Hon testades negativt innan hon kom hit så därför kan vi bo här tillsammans. Vi kramas dock inte...
Vi vill få hit vår andra dotter nu också. Hon måste ju testa sig och ta sig hit utan att utsätta sig för risk.
Jag känner mig jobbig och besvärlig som tvingar mina nära o kära att genomgå tester och sånt innan de får träffa mig. Jag känner mig egoistisk.
Och allt beror på min enorma rädsla för denna hemska sjukdom som härjar över vår jord!
Jag tänker ibland att det jag gick igenom häromveckan bara var en förvarning inför den värsta pärsen. Covid-19. Corona. Skit samma vad den heter! Jag vill inte! Vågar inte!!
Jag har en enorm rädsla och kan inte riktigt hantera den. Kanske är det därför jag är så passiv om dagarna. Jag sitter där i fåtöljen och gör ingenting. Men inom mig är det kaos av alla känslor där den största rädslan är rädslan för Covid-19.

Gillar