Ja. Jag är sjuk...

Idag är det en vecka sen jag kom hem ifrån min (långa) sjukhusvistelse. Ja man kan väl säga att den var lång...tio dar tror jag det blev. För mig kändes det som en evighet samtidigt som jag förlorade nåt (några) dygn då jag låg nersövd i respiratorn. Usch jag kan inte fatta att jag verkligen låg där med slangar och rör lite här o var i kroppen. Kopplad till maskiner,ständigt med nån vakande över mig.
Än mindre kan jag förstå att jag fick en liten hjärtinfarkt,hade hjärtsvikt under tiden där. De sa att det berodde på stressen min kropp utsattes för och att det inte var nånting livshotande. Men för mig är just ordet ”hjärtinfarkt” så laddat. Det känns så farligt,det är ju nånting som många människor dör av...
Jag försöker lägga hela den där grejen bakom mig men blir ju ständigt påmind om att min kropp påverkats otroligt mycket utav allt som hände... Jag har ingen energi. Ingen styrka. Ingen balans. Ingen kraft. Jag stapplar fram mellan möblerna och väggarna här i vår lilla stuga. Ständigt livrädd att ramla. Att resa mig ifrån toaletten och sängen är obehagligt för jag är så rädd att ramla. Ibland kommer jag inte ens upp ifrån min fåtölj som jag ändå kan hissa upp så att jag nästan står upp med fåtöljen som skydd bakom mig.
Jag tror att jag förlorade en del muskelkraft under min sjukhusvistelse. Särskilt under tiden jag låg i respiratorn.
Jag har fortfarande svårt att dricka sen jag hade den där otäcka slangen nerkörd i min hals. Jag känner hur det är som att nåt sitter i vägen i min hals,vattnet får svårt att ”runda” hindret. Och strupen snörs liksom ihop ibland när vattnet kommer uppifrån,det tar då stopp och jag får försöka låta några droppar åt gången glida förbi hindret.
Nä fy fan säger jag!! Jag måste tyvärr säga nånting som jag hatar att säga (och ta till mig!!)
”Jag är jättesjuk. Jag klarar mig inte utan hjälp.”
Och på tal om hjälp. Vi kommer att försöka få hjälp ifrån t.ex hemtjänsten med att sköta mig. Lars måste ju faktiskt jobba sina timmar och kan inte lägga ner så mycket tid på att ta hand om mig. Dels har jag ju hostmaskinen som kräver att minst en person hjälper mig. Och nu hostar jag ju fyra gånger om dagen. Det tar mycket tid.
Jag börjar även få svårt att duscha och tvätta mitt hår själv. Men tjurig som jag är så gör jag det än... Men det är bara en tidsfråga innan jag får ge upp även det.
Jag behöver även ett larm. Om jag är ensam hemma och kanske ramlar eller inte kommer upp mm så måste jag kunna kalla på hjälp. Därför har jag inte längre nåt val. Jag har ju varit tjurig ang just det (också!)
Men som sagt,den här pärsen som jag går igenom nu har fått mig att ändra inställning till all den hjälp som finns. Jag måste ta emot den hjälp som erbjuds. För nu är jag så sjuk så jag har inte längre något val.
Men jag vill avsluta med nånting positivt!
Imorgon kommer vår andra dotter hit! Hon jobbar hemifrån och kan lika gärna vara här. Men hon får låna mina svärföräldrars stuga här precis bredvid. Hon kan ju ha nån smitta med sig. Men vi kan ju åtminstone vinka till varandra och stå en bit ifrån varandra utomhus och prata. Sen ska hon försöka ta några tester så får vi se...
Det ska bli härligt att ha henne nära iallafall.
Nu behöver jag sova.
Godnatt.

Gillar