Inte bara glad...

Man skulle ju kunna tro att jag mår toppen bara av att få vara här i stugan. Att jag borde vara lycklig och verkligen njuta.
Det gör jag också!!!!
Absolut!
Men det finns en del som inte fungerar som jag hade önskat...
Den här gången fick jag dock med mig en hög toalettsits som jag lagt uppepå toalettringen. Så nu klarar jag mig själv på toaletten. Det känns ju härligt! Nu ska jag bara komma ihåg att ta med den hem igen😉
Men för att vara helt ärlig så känns det inte bara härligt och underbart att vara här. Jag har blivit bortskämd av vår härliga lägenhet där jag trivs bättre o bättre.
Grejen med att vara i stugan är ju det enkla med att bara gå ut. Sticka fötterna i ett par tofflor,ta ett steg ner och VIPS!! så är man ute på gräset nästan direkt.
Om det nu inte vore för min rädsla och mina hjärnspöken!!
Så fort jag ska ta det där trappsteget - vare sig det är upp eller ner - så stelnar jag till men magen rör sig obehagligt. Jag är alltid livrädd....
Förra sommaren föll jag ju rejält under ett vanligt steg ut på trappan. Jag slog mig så in i h- - -!!!
Och har faktiskt två bulor kvar i huvudet än. Det gjorde så fruktansvärt ont. Och det gjorde mig rädd för att ta det där klivet... Antingen uppför eller nerför trappsteget. Hela den ”provisoriska” trappan (vi har haft den där i typ 7 år 😉) ger mig kalla kårar!
Och det är pga den som jag helst stannar inne i stugan.
Men skulle jag nångång få för mig att gå ut så stöter jag på ständiga problem. På altanen kan jag bara sätta mig ifall jag vet att nån kan koppa och lyfta upp mig. Detsamma gäller en badenbaden. Men för att just det ska bli extra besvärligt så måste jag först gå ut på det ojämna underlaget gräs! Där jag hela tiden är livrädd att jag ska ramla,snubbla i nåt kaninhål eller bara snava till...
och då utealtanen,trädäcket,ligger på andra sidan altanen utan genväg så måste jag ju stappla mig bort dit för att sen återigen stoppas av ett hinder. Jag kommer inte upp på trädäcket som ligger kring en decimeter ovanför gräset.
Men om jag fått hjälp så kan jag ju sätta mig i en badenbaden och njuta en stund. Tills nästa bekymmer!!
Jag måste ju gå in så småningom.... Då måste jag ropa (eller ringa!!) in till Lars så att han kommer och hjälper mig. Förhoppningsvis är han inne i stugan men på sistone har han mest varit ute i Attefallen och arbetat och då är det inte alls säkert att han hör mig...
Jag har inte varit och tittat i den nya attefallstugan än. Den är ju i stort sett klar och jag har helt ärligt ingen bra koll på hur och vad vi ska göra därute. Jag har inte alls engegerat mig i den. Den är faktiskt helt ointresssnt för mig. Jag kommer aldrig nånsin att behöva den.
Just nu kan jag inte gå dit pga att hela trädgården ser ut som en stor sandlåda,i det lilla gräs som finns kvar tornar små högar upp sig. De är svåra att upptäcka och därmed lätta för mig att missa och så ramlar jag!! Det känns som att hela markytan är underminerad och groparna och de små kullarna dras allt längre ifrån varandra.
Nej! Jag vågar inte gå ut!!
Jag håller mig i sängen,går till toan och sen går jag tillbaka till sängen. Det känns säkrast👍🏼

Gillar

Kommentarer