Idag har jag haft fullt upp!

Idag har jag varit ovanligt aktiv. Ändå är jag inte överdrivet trött trots att klockan närmar sig halv tolv.
Lars kom hem och åt lunch och därefter skjutsade han mig och Alma till vårt (ja! fortfarande!!) hus.
Som vanligt fick han köra upp på grannens garageuppfart och släppa av mig. Vilket i sig är en tillkrånglad historia!!
För det första måste man ställa bilen där det lutar rejält. Därefter ska jag ta mig ut ur bilen. Och det är inte lätt när det ena benet hamnar 20 cm nedanför det andra i backen. Jag kan ju inte ta mig ut själv ur bilen längre men idag var det ju givetvis ännu mer besvärligt.
När jag väl är ute så måste jag ta mig över en lika backig gräsmatta. Mossan gör den extra mjuk och lätt att trampa fel. Jag fick hjälp ända fram till altanen. Trots att jag försöker ta mig in där nivåskillnaden är som minst så klarar jag inte det heller. Istället måste nån gå in i huset (köra bilen till vår garageuppfart istället) och gå igenom hela huset för att komma till altanen. Och sen försöka lyfta upp mig på altanen.
Problemet där är ju att jag blir som en tung och otymplig geléklump utan någon som helst styrka i mina vilfjestyrda muskler. Jag kan inte hjälpa till alls! Och hela tiden är jag rädd att vi ska ramla och slå oss halvt fördärvade!!
Men till slut var jag inne.
Jag hade lite ”lunch” kvar att äta så jag la mig i soffan och kopplade mig till pumpen som jag hade i en specialgjord ryggsäck just för pumpar och slangar. När jag var klar så kom jag givetvis inte upp ur soffan! Den var för låg! Men Alma är en stark tjej 💪🏼 så hon kunde lyfta upp mig! Härligt!
Toalettstolen är också sådär hopplöst låg!! Jag har ju haft förhöjningssits på den tidigare men den har jag tagit med mig därifrån... Typiskt!
Så jag fick ropa när jag var klar!
Hur skulle jag kunna bo i det huset nu???
Nej det går ju inte! Det säger ju sig självt.
Visst jag kunde fått fler hjälpmedel och mer hemtjänst.
Men då kommer ju nästa problem.
Trapporna.
Både in till huset. Inne i vårt 3-våningshus med sovrum högst upp och dusch i källaren. Det är ju ganska tydligt att där kan jag inte bo. Det känns sorgligt. Men jag har gråtit många tårar och suckat och känt hopplöshet så många gånger!
Idag fick Alma agera springflicka! Hon var uppe och kollade runt ifall det var nånting särskilt jag ville ha med därifrån. Jag låg i soffan och ät och Alma skickade både bilder och filmer på prylar där uppifrån. Så fick jag avgöra om det skulle ”sparas” ”skänkas” eller ”kastas”.

Trots att jag blivit så mycket sämre så går det faktiskt att lösa de flesta problemen. Det känns skönt att veta.

Gillar