Hemma igen...

Jag hoppar väl inte högt direkt... Dels för att jag inte kan men jag är inte särskilt lycklig över att vara hemma. Usch det låter ju hemskt... Men det är sant. Kanske känns det bättre när jag packat upp och fått lite ordning på allt igen.
Jag somnade så fort och så hårt igårkväll så jag minns knappt hur det gick till. Jag tror att jag skrev ett inlägg men det verkar vara försvunnet. Jag var så extremt trött efter en ganska jobbig dag. Både fysiskt och känslomässigt. Det gjorde ont i mig att lämna mitt sköna liv på ett plan. Jag har trivts så bra. Det har varit så skönt.
Men nu är det över! Verkligheten kallar! Jag måste börja göra rätt för mig istället för att leva lyxliv dagarna i ända...
På förmiddagen igår så packade och städade jag det sista. Sen satte jag mig i min fåtölj och åt och slötittade på tv. Och därefter kom Lars och en till ner för att hämta hem mig och alla mina grejer! tRULLsan och fåtöljen skulle med hem! All min mat. Och så mina väskor. Jag har ju faktiskt bott därnere i tre månader...

Tur jag slapp sitta i fåtöljen på väg hem...😱
Jag åkte med Lars som körde min bil hem. Jag skulle inte fixat att köra hela vägen hem.
Till slut kom jag hem. Jag borde känna ”tjoho!” Men det gjorde jag inte. Trots att här hänt grejer sen sist jag var hemma...för tre månader sen! Vi har nytt tak. Nya plåtar och stuprör. Hela huset har ändrat karaktär👍🏼
Utifrån...
Sen skulle jag gå in. Fyyy fan!!! Trappan är hemsk!! Trots räcke och extra ledstång. Och hjärtat sjönk... Hur ska jag kunna leva i detta hus?? Så länge jag stannar inne och håller mig på ett plan så går det väl an. Men ska jag ”leva” så måste jag även kunna duscha och tvätta. Göra nytta. Det blir svårt nu. Men jag kanske vänjer mig...
Tankarna på flytt är ständigt i mitt huvud. Men det är jobbiga tankar. Tyvärr hjälper det föga att bara tänka tanken. Här börjar krävas action.
Men nu orkar jag inte tänka på det! Det tänker jag på imorgon... som Scarlet O’Hara alltid sa.
Idag ska vi på kalas!!
Min kära svärmor fyller 80 år idag och det ska vi självklart fira! Vi ska åka till min svägerska och svågers stuga och äta lunch. Några av barnen kommer dit. Ebba är redan där. Marcus åker med oss. Men mina andra två jobbar och har jouren. Det är omöjligt att samla alla mina fyra samtidigt verkar det som. Det är åtminstone väldigt sällsynt.
Vi skulle kunna sova över därute i deras stuga men jag fixar inte det känner jag. Bara att ta mig upp ur andra sängar än mina egna förhöjda känns omöjligt. Det blir en utmaning bara att gå på toaletten. Tur att Lars är med så att han kan lyfta upp mig.
Det har blivit ett riktigt problem. Det gör det jobbigt för mig att hälsa på folk eller åka iväg nånstans. Om det finns handikappstoalett så får jag viss hjälp av armstöden men det ör inte alltid de hjälper heller. Jag kan omöjligt ta mig upp ifrån för låga stolar,sängar,soffor och toaletter. Bara DET är ett jävla handikapp rent ut sagt!!
Det gör att jag inte känner mig bekväm att hälsa på andra människor. Att besöka offentliga miljöer under såpass lång tid att jag måste uppsöka toalett.
För trots att köpcentrum o.dyl. ofta har en handikapptoalett så är det inte alltid att den funkar för mina problem. Toaletterna är oftast för låga och jag är inte alltid tillräckligt stark för att pressa mig upp via armstöden... Usch. Det är hemskt nör det händer. Pinsamt. Det vill till att jag har nån närstående med mig som kan följa med mig in på toaletten och vara behjälplig om det uppstår såna problem. Jag menar; man ber ju inte vem som helst att lyfta upp mig ifrån en toalettstol där jag sitter med byxor o trosor nere vid anklarna!!
Och på tal om toaletter. Här hemma har jag en förhöjd toasits på vår toalettstol. Dock inga handtag. Det är för trångt.
I stugan har vi ny toastol som i sig är förhöjd PLUS en ring som höjer stolen ytterligare.
När jag satte mig här hemma så fick kroppen en chock! Snubblade till innan den damp ner på toaletten med en liten duns!!
Oj! så mycket lägre den var!!
Tur att toaletten är liten så att det gick bra att dra sig upp med hjälp av dörrkarm och handfat👍🏼
Men vid sista toabesöket igårkväll så hade kroppen vant sig vid denna nya höjd så jag slapp dunsa ner så hårt på toasitsen. Att ta mig upp är dock inget jag vänjer mig vid.
Nu ska jag nog blunda lite så att jag orkar med dagens kalas.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229