Hej igen👋🏼

Jag har inte haft nånting att skriva om på några dar. Det händer ju absolut ingenting i mitt liv. Varje dag ser likadana ut,det kan skilja lite i små detaljer bara. Jag försöker göra åtminstone EN vettig grej varje dag. Och då menar jag nåt ”arbete” i hemmet. Jag gör ju inte så mycket sånt längre. Lars och Alma sköter det mesta. Antingen för att jag inte orkar eller för att de är så oroliga för mig så de låter mig inte göra nånting ansträngande.
Det kanske inte är så konstigt med tanke på att de sett mig så dålig.
Men vi har även fått en ny familjemedlem.
En liten rund gullig hjälpsam figur som hjälper oss att hålla golven rena. Vi har döpt den till ”Damsa”
Ja det är en robotdammsugare.
Den får sköta golven åt oss. En arbetsuppgift mindre.
Dagen idag började riktigt dåligt. Jag vaknade redan 4:30 och valde att koppla mig till pumpen. Skönt att somna om och ändå fyllas med näring och få vakna mätt. Men jag var rosslig i halsen och bröstet. Det lät inte bra. Jag orkade inte hosta upp det. Ville heller inte väcka de andra så tidigt för att köra igång hostmaskinen. Så jag låg där och småhostade men somnade tack o lov om en stund. Jag vet inte ifall jag hostade i sömnen...
Till slut blev det morgon ”på riktigt” och de andra vaknade och vi körde igång hostmaskinen. Äntligen!
Det behövdes. Jag tror aldrig jag fått upp så mycket slem och saliv. När man hostar i hostmaskinen så tvingar ju luften mig att hosta. Nån trycker mig under brösten för att hjälpa till att få fart på det som ska upp. Idag hostade jag RIKTIGA hostar. Och med dem kom det upp klumpar av slem och saliv! Det var både vidrigt och skönt! Skönt för att för varje host så blev det mindre slem som kunde sätta igen min strupe. Vidrigt för att det är väldigt otäckt och obehagligt. Varje host är en plåga som tar musten ur mig fullständigt.
Efter många hostningar och lång tid kände jag äntligen att det började lätta i bröstet på mig. Det blev lättare att andas,ta djupa andetag.
Efteråt var jag så fruktansvärt trött. Det är svårt att få andra att förstå hur tröttsamt det är. Det är som att hela kroppen blivit överkörd av en lastbil. Usch...
När jag satt i fåtöljen så började tanka snurra...
Tänk om jag inte fått hostmaskinen... Hade jag överlevt en sån här hostning då?! Jag vet faktiskt inte. Jag skriver inte det för att överdriva eller väcka uppmärksamhet på nåt sätt. Det är så mina tankar går. Jag vet ju hur det kändes då innan jag fick åka till sjukhuset. Det tog tvärstopp i halsen och det slemmet jag hade idag hade garanterat satt sig i min hals likadant om jag inte kunnat hosta upp det. Men tack o lov så har jag en hostmaskin och får hjälp att hosta upp det där slemmet med den. Jag tror helt ärligt att hostmaskinen räddat mitt liv flera gånger. Och jag kommer aldrig att klara mig utan den. Den är min vän för livet nu.

Gillar

Kommentarer