Härlig kväll!

Vi har haft en underbar kväll i grannens spabad!! De har kört igång sitt sköna bad för säsongen och ikväll fick vi vara med och bubbla. Vi tog med en flaska bubbelså vi kunde bubbla både invändigt och utvändigt. De har ju byggt in en TV som de hissar
upp om man vill titta. Vi hade Så mycket bättre på i bakgrunden,men pratade självklart mest med varandra. Vi satt där i 2,5 timme och det känns gött i hela kroppen nu när jag krupit ner under täcket. Jag tror jag kommer att sova gott inatt.
I övrigt har dagen varit ganska händelselös. Vi har inte gjort nånting särskilt men ändå känns det som att vi "gjort nåt" hela tiden. 

I morse tecknade jag en bild som anknöt till gårdagens inlägg men jag lyckades inte publicera den. Jag kan inte ladda ner bilden till mitt bildarkiv i bloggappen... Jag bad Lars hjälpa mig men nej...inte ens han lyckades. Alma är hemma i helgen,dock inte
här hos oss. Hon är på halloweenfest i närheten och åkte direkt till kompisar istället för hem till sina föräldrar (hur är det möjligt??! En 19-åring väljer kompisar före mamma???! hihi jag skojar!) Men hon och Filip kommer hit imorgon. Och då kommer
även Marcus,Victor och Charlotte. Men inte Ebba... (omöjligt att samla alla...) Jag ska bjuda dem på lunch och umgås lite. 

Hursomhelst,Alma kommer hit imorgon och hon är ju min teknikansvariga för min blogg så kanske kan hon hjälpa mig att lösa problemet med bildarkivet...

Kanske var det nån mening med att jag inte lyckades publicera just denna bilden. (Jag lyckades dock lägga ut den på mitt instagramkonto attlevamedibm) 

Bilden föreställer mitt sneda ansikte och hur en textremsa kommer ut ur min mun. För att illustrera just hur musklerna i ansiktet blivit svaga och slappa och att jag numera talar så otydligt så att jag skulle behöva textas...

Jag försöker ju skoja till det lite om min sjukdom och om hur konstigt jag beter mig. Jag orkar liksom inte vara så himla negativ och dyster hela tiden. Kan inte ta allt skit med så stort allvar som man kanske borde. Istället försöker jag göra mig lite
lustig och förlöjliga mig själv. Jag tror att det är ett slags försvar. Och om jag skojar om mig själv först så förekommer jag den som är rädd att påpeka eller reflektera över mina försämringar.

Det är så jag överlever och orkar leva med ibm...

Men på sistone har jag förstått att mina älskade barn inte tycker att det är så roligt att jag håller på såhär. Och detta har fått mig att må så fruktansvärt dåligt!! Vad har jag gjort??? Vad håller jag på med??! Jag skäms och känner mig så vansinnigt
dum. En idiot!!

Jag är en sån egoist som bara tänker på att det ska kännas bra för MIG!! Att mina nära och kära skulle må dåligt över att jag är sjuk har jag knappast reflekterat över. Det är ju inte klokt att jag inte fattat det!! 

Många gånger har jag tänkt att så länge jag visar upp en glad och positiv sida,spelar frisk och försöker vara som vanligt så märker inte mina älskade hur jag mår och då behöver de inte oroa sig eller tänka på det.

Jag har liksom aldrig ens funderat på att nån annan över huvud taget bryr sig om hur jag mår!! Visst frågar folk men det är väl mest en artighetsfras??

Alltså det här är en sån ny upptäckt!! Jag kan inte greppa det riktigt... Det går inte in i mitt huvud....

Dessutom så har jag på två dagar nu fått höra ifrån två håll att det finns dom som tycker att jag gett upp,att jag lagt av. De ifrågasätter varför jag inte kämpar mer...

Eh....det har jag inte heller tänkt på...

Vad ska jag kämpa för?

Jag har ju precis börjat förstå att jag är sjuk och ibland accepterar jag det t.o.m. Mitt motto är ju att "gilla läget" och i det begreppet ryms ingen kämparglöd. Då lutar man sig tillbaka och låter sjukdomen härja fritt. 

Och jag ser egentligen inget fel i det. Jag tycker det är rätt bekvämt. Hur konstigt det än kan låta.

Jag orkar inte kämpa. Jag orkar inte gå på nån typ av träning. Jag orkar inte ringa läkare och tjata om att få hjälp. Med vadå??! 

Jag är ju sjuk.

Låt mig för fan få vara sjuk!!

Låter det hårt?! Ja. Men det är så jag känner. Varför ska jag kämpa?? Det finns ju inga botemedel eller mirakelmediciner. Vad man än läser och googlar fram så står det ju så. Då är det väl så?? Varför ska jag börja ifrågasätta Google?? Eller Wikipedia,Flashback
och andra sanningssägande webbsidor??

Ibland skriver folk till mig: "Ursula,du är en riktig kämpe."

Och då tänker jag: "vem pratar dom om?"

För är det nåt ord som jag INTE förknippar mig själv med så är det just "kämpe". Jag har inte en aning om hur man kämpar. Minsta motgång och jag lägger mig platt! Ger upp direkt!! 

Och detta vet mina barn. De känner mig. Och nu har de nog tröttnat på mig. Nu börjar de bli förbannade. Nu har de påpekat för mig att jag måste ta tag i det här. Leta alternativa hjälpmedel. Lindring. Nåt som bromsar utvecklingen...mm...mm...

Men i det här fallet tror jag att jag kommer att svika mina barn. Jag kommer inte att orka leta efter sånt. Och om jag mot all förmodan skulle hitta nånting så skulle jag inte orka gå igenom vare sig nån behandling eller resa iväg nånstans för att få
nån slags "hjälp". 

Nej jag har nu bestämt mig för att aldrig mer klaga på min sjukdom eller berätta hur jag mår eller nånting sånt till en enda människa mer än Här! På min blogg!! 

I alla andra sammanhang tänker gilla läget!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229